A smile is the prettiest thing you can wear

En aIbland är jag slapphänt och låter saker bero. Det är ingen bra strategi. Inte i hundträning i all fall. Då kan det vara bra att ha någon som påpekar och petar på en. Så man får upp både ögonen och skärpan och tar tag i saker. Fast först brukar jag bli lite irriterad och småsur förstås. Det är väl inte så farligt tänker jag. Det är det säkert inte heller i stora mått mätt, men många små detaljer sammantaget blir en annan sak. Jag vet också med mig att det ligger något i det om jag blir lite småsur. Som att trampa på onda tår. Det sura lägger sig efter lite betänketid och omvandlas tacksamt nog till fokus och skärpa. Jag ler, tar tag i sakerna och resultatet brukar inte utebli. Fast det stör mig fortsatt lite att jag inte är mer på tå från start utan låter det slapphänta ta över. 

Tuppen Emil och hans höna har fått två nya kompisar. Efter hökens rajder och något olycksfall decimerades den lilla hösnfloken till enbart Emil och den gråa hönan i slutet av sommaren. Tanken var att utöka den minimala hönsflocken redan i höstas men vi fick ett kvalsterutbrott att reda ut först. Det är åtgärdat sedan en tid tillbaka så nu fick två fina Bjurholmshönor flytta in till de andra. Det blir bra tror jag, mer ägg till slottet och avlastning för våra gråa höna som ensam har uppvaktats av Emil under hela hösten. Emil som nu blivit en stor och ståtlig tupp. De nya pullorna har anpassat sig fint och imorse klämde en av dem ut ett ägg. Över förväntan. Nyinflyttad och allt tänker jag. Fast det är klart att just det ägget var väl redan i produktion när pullorna bodde kvar sin vana trygga miljö så vi kanske inte ska räkna med rekordstor äggproduktion den närmaste tiden. Annat blir det nog när de installerat sig och ljuset återvänt på riktigt. När gräset börjar spritta ur marken och insekterna vaknar. Jag längtar!