A walk down memory lane

På morgonen är det jag och hundarna och tystnaden igen. Och ett par tranor. Det är både efter och före. September. Efter sommaren, före hösten. Men sommarblommorna är så fina som de aldrig varit och jag måste komma i håg att fota dem av händelse att jag skulle glömma hur prunkande de är i år.

Valpen är vild och aktiv. Som en septemberdag den med. Förbi den första sköra valptiden men före unghundstiden. Jag glömmer så snabbt. Fast det inte är längesedan alls har jag förträngt hur mycket passande det är. Nu är jag upplyst. Jämmer. Det är som att gå längs minnenas aveny och på nytt upptäcka precis hur det är fast jag redan visste innerst inne egentligen. Hur som helst. Lilla lass är av det aktivare slaget. Helvete vad det går undan när batteriet är fulladdat. Trösten är att hon sover mycket och att hon trots allt är som en mild sunnanvind i jämförelse med Flow. Vad månde bliva av den här undrar jag och kliar mig på hakan. Förmodligen alldeles utomordentligt bra när det är klart tänker jag vidare och ser en framtid på små rosa moln. Vi ska nog ta oss igenom den här unghundstiden med, uppslukade av allt vad den innebär och efter det SKA JAG INTE har någon valp på flera år. Om jag nu inte måste ha en ny labradorvalp förstås, då får jag göra ett undantag.

Annars rullar det på. Extra hunden Vinga har gått ur höglöpet och allt stillar sig en stund innan nästa höglöp inträffar om tio dagar sådär. Vinga är en i gruppen nu och det fungerar bra. Hon är en stark individ och av den kaliber som är en handfull bara i sig själv liksom. Hos henne finns styrka att hämta och energi att omvandla och det kan med all säkerhet mynna ut i något riktigt bra men det lär inte göra sig av sig själv. Inte om man vill ha det i någon viss ordning och någorlunda styrbart i alla fall. Förr brukade man säga att vissa hundar ”krävde en fast hand”, det kanske man säger fortfarande men jag hör det sällan uttryckas så nu för tiden. Hon är en sådan hund, Vinga. En som behöver en fast och konsekvent hand och som då ger tusenfalt tillbaka. Det är kul men krävande. Som sig bör. De två unghundarna, Vinga och Besta är på många sätt varandras motsatser. Jag vet att jag skrev för många år sedan att skillnaden emellan Budda och Russin som var unghundar då var som att jämföra en heltidstjänst med en liten lätt deltid på femton timmar i veckan. Så är det med de här tjejerna med tänker jag. Och det är inte Betsa som är heltidstjänsten om jag säger så.