Ack Värmeland, du sköna
Lakrits rullar runt på rygg och vill bli klappad på magen där han ligger på bädden när jag kommer ner på morgonen. Givetvis klappar jag samtidigt som jag pratar lite med honom och går igenom gårdagen. Vi har varit på utflykt igen han och jag. Tillsammans med kompisen Jennie gjorde vi en roadtrip till Värmland för en start på mocktrial. Värmlands första officiella med två brittiska och två svenska domare. Som vanligt när man kommer till Värmland är trivseln hög, vädret härligt och arrangemanget utmärkt. Det ligger många ideella timmar bakom för att få sådant här att fungera så en stor eloge till avdelningen och alla funktionärerna.
Jag har haft förmånen att få låna Lakrits av slottsherren för att komma ut och starta lite i vår. Tre gånger har vi varit iväg och alla gångerna har vi haft riktigt kul. Lakrits är nöjd med att kliva ut ur pensionärslivet och gå in för att ”jobba extra” och jag är nöjd över att få chansen att föra en fin hund och komma ut på prov igen. Helt i topp har vi inte varit någon av gångerna men vi har legat bra till hela tiden. Och framför allt. Vi har haft kul och känslan har varit rätt. Samarbetet har varit fint och vi har verkligen jobbat hem apporterna tillsammans vilket betyder oerhört mycket både för mig och i sammanhanget. Visst, allt har inte varit klockrent och vissa saker kunde gjorts bättre. Vid något tillfälle kunde jag varit mer skärpt och vid ett annat kunde Lakrits varit det men på det hela taget har det varit bra.
De här starterna fyller flera funktioner för mig tänker jag. Förutom själva tävlandet och nerven som kommer med det är det en fin vidareutbildning för mig då de brittiska domare tillsammans med de svenska delat med sig att råd och tankar kring mocktrial/fieldtrial. Att starta på prova är i lika delar en examen som en möjlighet att fylla på kunskapsbanken tänker jag, och framför allt mental träning i fokus och koncentration för mig själv.
Igår gick hela mocktrialet ute på ett stort kalhygge vilket gav fotgåendet en lite annan dimension. Man var verkligen tvungen att se var man satte fötterna vilket gjorde att markeringsförmågan, åtminstone min, blev ganska bristfällig. Utmanande och kul. Lakrits och jag hängde med bra, vi hade startnummer i slutet av startfältet och fick verkligen tillfälle att öva på att vänta under dagen. Vi gjorde tre bra första apporter med bland annat en eyewipe men senare under dagen drog vi på oss en b-apport vid en drive där Lakrits av någon anledning blev väldigt omständlig med att ta sig i vattnet. Det är väl sådant som händer och varför vet ingen. Utom möjligen Lakrits själv då. De sista apporterna för de fem hundarna som var kvar i provet fick vi i istället följ från galleriet. Tre hundar placerades och två fick diplom och vinnare blev Veronica med Kungen. Hurra!
Nu får Lakrits återgå till det njutfulla pensionärslivet och jag ska ta vd träningen av Min, som gått ur löp, och de två unghundarna. Kanske blir det någon mer start med någon av hundarna längre fram om något passande dyker upp. Vi får se.
