Älskade unghundar
I översvämningen spår finner jag och de två yngsta hundarna mängder av drunknade möss nere i mossen. Skogsmöss och näbbmöss och en och annan sork. Jag är inte lika glad över det som småhundarna är för det är inte det bästa jag vet att få uppblötta möss levererade i handen och jag tycker ännu mindre om att behöva montera ur dem ur den svältfödda gula valpens mun. Men värst är det väl för mössen tänker jag men tröstas lite av att det i alla fall inte är yngeltid nu så det borde inte ligga små rosa övergivna musungar lämnade till att svälta ihjäl. Det är tufft i naturen många gånger men jag förmodar att det är så det behöver vara även om jag tycker det känns jobbigt att behöva påminnas om de hemskheter som faktiskt inträffar där jag hämtar nästan all min kraft och återhämtning. Jag tänker lite på det medan Till hittar ännu en uppblött mus och sedan tänker jag lite på unghundar. Inte bara mina egna utan unghundar överhuvudtaget. Älskade, underbara, krånglande unghundar. Jag undrar om det finns något bättre. Jag ställer mig tveksam till det trots att de stundtals kan få en smått uppgiven. Jag har träffat många av dem de senaste då flera av unghundsgrupperna dragit igång. De grupperna där vi först träffas individuellt till dess unghundarna nått lämplig mognad och sedan ska träffas och träna i grupp. En hel drös av dem har jag mött under föregående två veckor. De kommer i olika färga och form, några högbenta och rangliga med alla upptänkliga synbara tonårstendenser dansande runt sin uppenbarelse och andra mer symmetriskt byggd, lillgamla med vattenkammad uppsyn. Och några mittemellan med förstås. Jag slås av hur ofta det faktiskt är så. Att de som ser ut som rangliga tonåringar i kroppen där benen tagit sats och vuxit tio centimeter på två veckor och bakstället är högre en manken och huvudet inte riktigt ser ut att passa resten av kroppen. Hur de också är liksom är lika rangliga mentalt. Valpiga i kropp och knopp, fokuserade en kort stund för att slå kullerbyttor i andra. Den andra typen, de som är mer kompakt byggda och ser ut som vuxna hundar i miniatyr är som regel mer ”färdiga” på insidan med. Duktiga i skolan, kan koncentrera sig rätt bra och uppför sig uppfostrat och rejält. Jag har såklart inget vetenskapligt att luta mig mitt i det här, det är bara mina egna högst personliga iakttagelser efter många år med unghundar, både egna och andras men det är en intressant iakttagelse hur som helst.
Förutom att unghundarna i sig är olika är också deras fina förare det. Vi har alla också lite olika inställning till unghundträning, olika synsätt och väljer olika vägar att träna. Det har jag med tänker jag. Faktiskt olika sätta att träna unghundarna på. Även om det i grunden bottnar i min syn på hundar och hur jag vill guida dem rätt är deras personligheter så annorlunda individer emellan så det blir lite olika upplägg med varje hund ändå. Det får styra. Jag har ingen färdig mall. Ingen given manual eller bestämd ordning jag gör saker vid en viss ålder. Men en sak håller jag mig rätt fast vid och det är att jag försöker skynda långsamt, jag tränar mest själv på hemmaplan och när unghunden är lite äldre tillsammans med slottsherren. Unghunden och jag måste hitta varandra ordentligt först, kunna kommunicera med varandra och skapa en stabil gemensam glädjegrund där valpen upplever mig som en resurs och inte ett hinder. Så det blir liksom lekfull guidning i lugn och ro in i det som senare ska bli allvar. Fast riktigt allvar blir det egentligen inte förrän vi står någorlunda utbildade och klara tillsammans på vår första jakt och har på vårt ansvar att se till att apportering blir etiskt riktigt utförd och inget vilt lider mer än absolut nödvändigt. Innan dess kan vi leka oss fram med apporter och bollar, möjligen med låtsats allvar för stunden för att få lite mer skärpa. Det är än lång väg att gå att träna en unghund. En oändliga massa timmar men som regel galet roligt och givande under tiden. Bra att tänka på det tänker jag. Visst är målet lockande. Att bli någorlunda klar med projektet men jag undrar jag om inte byggandet som sker efter vägen är det roligaste av allt. Med det sagt så vill jag bara påminna om att inte glömma att njuta efter vägen, av fina träningspass(för de kommer emellanåt) och av din unghund som den är, vattenkammad eller gänglig rebell.
