Oh happy day

Det regnar, och så regnar det ännu mer och så regnar det lite till. Jag glömde förresten. Det blåser med. Rejält. Så kan januari också vara tänker jag och kurar under luvan på min varma och faktiskt vattentäta jacka. Hundarna bryr sig som vanligt särdeles lite om vilket väder det är. Får de gör det de tycker om så spelar vädret ingen roll. Ännu ett bevis på att dåligt väder bara är en inställning tänker jag när jag ser de två yngsta cockrarna ta fart över fältet och vattensamlingarna så leran skvätter om dem. Vi tränade apportering en stund med dem denna lediga söndag och sedan ett kortare sökpass i mossmarker. Lilla Till utvecklas för varje träningspass känns det som. Det går framåt. Jag har noterat ett par saker jag kommer behöva jobba lite extra med också så det får jag lägga upp en plan för. Hennes otroliga fågelintresse är ett av dem. Ett stort plus som troligen kan vippa över till minus om jag inte tänker mig för. Nåväl just nu flyter träningen på fint och slottsherren och jag gick hem tillsammans efter träningen riktigt nöjda båda två och jag stoppar in mina stolta känslor över min duktiga unga hund nära hjärtat och bevarar dem där inför framtida bakslag. Om de kommer.

Mamma Vi är igång i träning igen. Supertaggad såklart. Lite vila från jobbet gör gott. Samma för mig. Av den lugna allvarsamma mammahunden syns inget längre till. Nu är det fullt arbetsfokus och galet hög fart som gäller och för Vis del är terrängen, underlaget och vädret helt ovidkommande när det kommer till arbete. Alldeles oavsett om det är tygpåsar, bollar eller nyskjutna fåglar. Hon har fort kommit upp i kondition efter valpkullen och än så länge har hon inte heller fällt ur all sin vackra gyllene päls och blivit avskalad och naken så när man ser henne kan man inte tro att hon för en kort tid sedan fött och fostrat sju söta huliganer. De verkar förresten gå bra för huliganerna i de nya hemmen. Små rapporter kommer in både nu och då och valparna verkar ha funnit sig väl tillrätta i det nya och ser samtidigt till att hålla sitt husfolk aktiva och alerta. Inte helt oväntat. Mamma Vi verkar rätt nöjd med att de små har flyttat. Inte en endaste gång såg vi tecken på att hon saknade dem eller letade efter dem efter att de åkte. Men hon är lite sur över att hon inte får sova i ullbädden i puben på nätterna längre. Väntar förhoppningsfullt vid grinden varje kväll när jag går upp och blänger lite på mig när jag säger till henne att det är slut på det lyxlivet nu. Att bian under trappan duger alldeles utmärkt, för mammaförmånerna tog slut när det små flyttade ut. Men det händer såklart att jag ger efter. Öppnar grinden och smyger in henne i köket när ingen ser. Då nickar hon tyst i bästa samförstånd och tassar tyst på mjuka trampdynor till biabädden och rullar ljudlöst ihop sig där. Naturen ordnar det bra tänker jag men för oss känslosamma mänskliga varelser som lägger känslor i nästan precis alla känns det nära på lite sorgligt att hon inte saknar valparna mer än hon gör. Fast det är det inte så klart, inte för mamma Vi, det är nog bara helt naturligt och riktigt. Eller så är hon en väldigt avslappnad mor som litar på att ungarna kan klara sig själva så hon kan fortsätta jobba med sitt. Eller är hon möjligen väldigt skicklig på att dölja sina känslor? Nöjd verkar hon vara i alla fall och rent lycklig idag när hon fick hämta tennisbollar på de blötlagda fälten. Oh happy day!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top