Är det inte fint så säg
Det är den tjugoandra april och slottsherren bjuder på grillmiddag på altanen efter en intensiv arbetsvecka som inte riktigt är slut än. Vi sitter i den värmande kvällssolen tillsammans med hundflocken och tittar ut över fälten där det gröna börjar spira i den väl harvade jorden. Så var vi här igen då tänker jag, snart i hänryckningens tid med hela sommaren framför oss. För varje år som går blir våren allt mer magisk, färgerna allt starkare, dofterna tydligare, ljuset mer påtagligt och jag mer mottaglig. Om hundflocken tycker våren är en extra magisk årstid så visar de åtminstone inte det. Det är lika oskyldigt glada i alla årstider och innehar verkligen förmågan att njuta av stunden. Fast det är klart, grillhäng på altanen med tillhörande kex måste nog ändå vara en favorit för dem med. När dagarna är långa, kvällarna ljusa och närheten till oss så mycket mer omfattande. När maten är uppäten går slottsherren in för att hämta något och kommenderar hundarna att vänta utanför. Uppmärksamhet tittat hela högen på honom och nickar förstående när han går in. Sekunden senare kikar Lyra på de övriga och säger menande ”ni hörde vad han sa” innan hon kliver över tröskeln och följer efter slottsherren. Henne äger ingen. Jaha tänker jag och sluter ögonen mot solen lagom till jag hör slottsherren gräla på Lyra och kommendera henne UT med stora bokstäver. Så kommer hon lommande så som bara hon kan, med sänkt huvud och öronen släpande emot golvet och hela mitt hjärta svämmar över av kärlek bara av åsynen av hennes talande kroppsspråk och bedjande blick. Den som en gång började avla fram jaktcockerspaniels visste vad den gjorde. Eller inte. Lyra tycks vara helt klar över det i alla fall. Att livets uppgift är att charma och lura skjortan av varenda människa man träffar på. Och faktum är att hon lyckas otäckt bra.
Baby Till har förmågan med. Sexton veckor ung håller hon oss( i alla fall mig) redan i ett järngrepp med sin glada uppsyn och trubbiga nos. Hon får som hon vill och får hon inte som hon vill så tar hon det hon vill. Det är en käck och praktisk inställning till livet som hund. Snabb är hon med. Jag har grubblat några dagar över varför hon plötsligt haft så många tuggben på köksgolvet för jag har inte kunnat minnas att jag delat ut några extra. Nu vet jag. Hon hämtar ute i butiken i obevakade ögonblick. Trycker sista grinden åt sidan och har blivit tillräckligt stor för att nå upp och plocka tuggbenen ur korgen om hon står på bakbenen. Sedan gömmer hon benen lite här och var uppenbarligen, och så kommer de fram när jag sopar under möbler och bänkar. Det gäller att förse sig. Samlargenen har jag sett att hon innehar redan förut så det är väl inte så förvånande egentligen. Mer förvånande är att jag inte kommit på henne tidigare.
Det har varit mycket kurser och träningar den här veckan och jag ska avverka några till i helgen. Jag är nöjd med att ha prickat en maxad arbetsvecka till ett maxat vårväder. Det kunde inte varit bättre och jag har kommit ihåg solskyddskrämen varje dag och kepsen några dagar. Veckan har vart fylld av fina möten. Jag mötte en ny hundägare en dag. En ung sådan med sin allra första hund, glädje i blicken och yvigt hår under kepsen. Allt var så nytt, spännande och oförstört och jag undrade en stund om det var mig själv jag såg. Jag själv för trettiofyra år sedan. Likheten var slående på något vis och jag erfors av känslan jag hade då med min allra första hund. Ibland är det fint att bli påmind om hur det var tänkte jag och fick samtidigt harkla mig diskret för att hitta rösten och ha något vettigt och pedagogiskt att komma med när känslorna överväldigade mig. Det är mycket med jordiska.
