Årets första vårmånad..

..börjar imorgon!

Makalöst vårväder var det redan idag. Tio plusgrader i skuggan och knappt någon vind att tala om. Det är så skönt och överrumplande att jag kommer av mig. Lite handfallen står jag inför fågelsång och solljus, lycklig men oväntat slö. Med den hastigheten som värmen och ljuset tog över vintern är det kanske inte så konstigt att man inte riktigt hänger med. En fot är fortfarande kvar i vinterkyla och snö känns det som medan den andra trampar vidare i rask takt i rakt in i våren. Den poetiska meningen ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” ur Karin Boye dikt stämmer rätt bra tänker jag. Våren känns och även om den är underbar så är omställning från vintern, lugnet och mörkret väl hastig. Det mentala hänger inte med ordentligt när vintervilan plötsligt övergår till full våryra. Jag får göra som jag brukar göra, anpassa mig efter förändringarna och hänga med så gott det går. 

Vi har tränat hundarna i vårsolen idag, slottsherren och jag. Unghunden och fröken Vi tränades i mossen. Där har den unga svarta inte drillats så mycket förut, rent av inte alls, så det var roligt och lite spännande att se henne ta sig an terrängen och klurigheterna där. Jag fick styrt upp avsluten på hennes inleveranser lite till och fick bra resultat i det och så tränade vi en del på att variera tiden innan jag skickade henne att hämta markeringar. I början knallade hon hej vilt, glädjande nog får jag nog ändå tycka, men efter en stund jobbade vi ihop oss lite bättre och hon kunde både fokusera och vänta och lösa övningarna på ett tilltalande sätt. Med avsikt har jag låtit henne vara rätt ”fri” i träningen, hon är så lätt att hantera och jag har velat att hon skulle bygga upp lite mer driv innan det varit dags för stadga och mer tydlig ordning och reda. Vi har inte varit där riktigt än men nu börjar det faktiskt bli dags. Fröken Vi hade eld i baken, inte så att hon knallade men inledningsvis fanns det en del påtagliga koncentrationsbrister. Inget som inte gick att råda bot på hur som helst så efter ett tag blev jobbet både trevligt och effektivt. Efter det tog jag den timida lilla pocketcockern medan slottsherren tog med sig Lakrits och drottningen ut. Cockrana fick först lite sökträning och sedan blev det tennisbollsapportering för dem tillsammans med Lakrits. Pocketcockern showade loss rejält i övningarna som kanske var lite i svåraste laget för henne och till slut kunde vi inte annat än skratta åt hennes påhittighet och uppfinningsrikedom. Bollarna hämtade hon i en flygande fläng, fast det var inte alltid riktigt rätt boll om jag säger så. Det är som att vara ute och träna en yster valp när jag tränar henne. Det mest oväntade kan hända ungefär när som helst. En del av det som händer hamnar tveklöst på pluskontot. Det andra skrattar vi åt. Hon är ju trots allt en cocker. Evighetsvalpens träning kan säkert landa riktigt bra till slut. Hon kan bli riktigt bra. Om några år eller så. 

” Don’t worry about failures, worry about the chances you miss when you don’t even try” – Jack Canfield

Helgen drar sig mot sitt slut nu och söndagskvällens mörker ligger kompakt utanför fönstret. Bruna Mer sover gott vid mina fötter och slottsherren jobbar i puben som nu snart förmodligen är mer en fiskodling än en pub. Men det ser ut att bli bra och kombinationen hundar, fiskar och öl är nog inte så dum tänker jag när jag sjunker ner i en av clubfåtöljerna med en cocker tätt intill. Här kommer vi att sitta fint och mysa till hösten när de mörka kvällarna kommer igen. Fast just nu är det våren och utomhussäsongen som hägrar, i ett halvt år minst innan det blir dags för pubkvällar och inomhusfix igen.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye