Att lyssna på en högre nivå
Så kom vintern. Kylan drog med sig ett par centimeter snö och och kalla vindar och från en dag till en annan befinner vi oss i ett vackert vinterlandskap. Med kylan kom också fullmånen, Fast mer rätt är väl att säga att med fullmånen kom kylan. Nätterna lyser upp av snön och månsken och blir otroligt vackra. Jag sover mest då förstås så jag ser inte så mycket av det men de tidiga morgnarna med Lass, hon sover numera efter klockan och vaknar fem och tjugofem varje morgon helt oavsett om alarmet ringer eller inte. När jag öppnar dörren för att gå med henne ut möts vi av stjärnhimlen, månen och den gnistrande snön i tystnaden. Inga gatlyktor eller upplysta hus så långt ögat ser och för mig är det så värdefullt och vackert att ha det så att jag knappt klarar sätta ord på det. Men jag tror vi ska plocka fram några diskreta ljusslingor att sätta i smågranarna. Det blir fint till första advent tänker jag, med vintern och ljusen. Och kallt. Rena hundar och ett mer lättstädad slott följer bekvämt nog med kylan. Det är fint men jag fryser. Jag måste tänka på att klä mig ordentligt. Lager efter lager med ull och varma kläder. Värmekuddar i tjocka tumvantarna och de alltför stora vinterstövlarna med raggsockar. Då går det bra med värmen då men blir betydligt sämre med smidigheten. Hundarna, några av dem, passar på att utnyttja situationen. Frusen hjortlort är som lördagsgodis och de verkar ha full koll på att min rörlighet och tajming begränsas rejält av alla kläder. Det är tur jag har rösten då och att faktiskt vet vad som gäller. Men igår var där någon alldeles utsökt älgdiarré i klass med en tre rätters på lyxrestaurang nere i mossen och jag grälade för döva öron. Det är någon av de få gångerna den unga gula inte lyssnar alls. Hon den godmodiga, lyhörda och lättpåverkade går all in i näringsdriften och glömmer både tid och rum och framför allt mig när det finns något delikat att äta. Jag skulle vilja säga att det är hennes allra starkaste drift. Ytterst viktigt för en vild hund såklart men hos oss behöver hon inte vara rädd för att svälta överhuvudtaget för vi serverar gott om mat minst två gånger om dagen med bra mycket bättre näringsinnehåll en älgdiarré. Men att förklara det för en som inte begriper låter sig inte riktigt göras. Hon vill äta allt i sann labradoranda. Och vem är jag egentligen att neka henne det?
Jag tänker att jag måste tänka på att passa mig lite ibland. På andra områden än vad gäller kyla och att frysa. Passa mig för at ta över samtalet eller ge ledande frågor eller svara med en berättelse om något som ör mitt eget när det jag egentligen mest bara behöver gör är att lyssna. Koncentrerat och med god intention om att göra just bara det. För ofta är det det som behövs bäst tänker jag. Att få blir lyssnad på och dela det som man tycker sig ha bekymmer med om även om det är sådan till synes banal sak som att ens hund inte följer upp närsökssignalen som önskat. Även små ämnen behöver lyftas och mottas av en god lyssnare. Ibland kanske utan att lyssnaren ger förslag på lösning av bekymret. Ibland behöver man kanske bara få lite bekräftelse på sina egna tankar om saken och någon som lyssnar på dem. Det är mycket att tänka på mest hela tiden i möten med människor och hundar. Det finns en uppsjö av nyanser av skillnader i det som sägs och förmedlas och det behöver vara så. Jag tänker på det när det gäller kommunikationen med hundarna med, att vi behöver vara goda lyssnare och verkligen försöka ta in vad de säger oss innan vi rusar vidare med ett nytt kommando eller försöker lösa ett problem som kanske inte ens var ett problem om vi bara tog oss tid att lyssna klart på budskapet.
Lilla Till tycker det är jobbigt med människomöten. Eller ja, hon verkar egentligen älska människor. Översocial på sätt och vis men vet inte hur hon ska föra sig. Det jag tror hon egentligen säger är att hon älskar människor men tycker det är oerhört jobbigt att veta hur hon ska möta dem. Lita som jag själv efter covidpandemin tänker jag. Säger man bara ”hej” eller tar man i hand eller är vi rent av tillbaka i kramläget? Svåra sociala koder. Jag tror Till också har svårt för dem. Med reservation förstås för jag har ju ingen faktiskt ingen aning om vad hon tycker men jag tolkar det så. Jag funderar över hur jag ska hjälpa henne bäst med det. Först tänkte mest att ”det är väl själva den att hon inte kan uppföra sig” och att det inte kan vara så förbaskat svårt att bara ta det lugnt och sluta klänga på mig. Så jag har försökt nå igenom det med disciplin. Och ett visst mått frustration och rätt mycket irritation. Från min sida. Sedan har jag försökt lyssna in bättre och förstå vad det är som är så svårt för henne och varför. Nu ställer vi oss en bit i från. På ett avstånd där hon säger att det är okej, så övar vi på att bli bra och trygga med det innan vi avancerar. Små steg i rätt riktning är en bra metod.
Det kommer ordna mig med tiden om jag bara sköter det bra tänker jag tittar på lilla Tills som ör en helt igenom snäll och käck liten hund. Med styrkor och svagheter som alla andra. Och den här svagheten är ändå av sådan art att den är helt okej att hantera. Faktiskt inget jag ens tänker på i vår vardag eller så, inget som står i vägen vårt egentlig arbete och jag bara accepterar den och har överseende med henne. Och jobbar vidare med tryggheten då.. Hennes lillasyster Lass sover vid mina fötter igen så som hon gör de allra flesta kvällarna. Hon är så ljuvlig där hon ligger, så lätt att tycka om. Det är annat när hon är pigg och vaken. Visst tycker jag om henne då med men hon är stundtals så full av hyss att jag undrar hur vi ska ta oss igenom vintern. Vad hennes svagheter är vet jag inte riktigt än men jag är helt på det klara med att det åtminstone inte är bristen på påhittighet och nyfikenhet. Den kan ju knappast räknas till en svaghet bara för att jag tycker den delen är jobbig. För hennes del är det troligen någon annan svaghet, vad som visar sig får jag se med tiden för helt klart är det lär vara något i alla fall. För perfekta hundar finns inte. As you know.
