Att smida medan järnet är varmt
Idag har det varit vatten på alla kanter. Både uppifrån och på träningen av hundarna. Det var riktigt skönt med en småregnig och lite mulen dag även om temperaturen raskt damp ner tillbaka till samma kylslagna läge som förra helgen. Det känns bra för växtligheten att regnet kom med och efter bara några timmar med blötan spratt det till i våra olika frösådder och nu skymtar det grön grodd ar nästan överallt. Det svala vädret och småregnandet gjorde att jag fick en plötslig lust till inomhussysslor och bullbak med så nu luktar det nygräddat i slottet. Något jag kommer att ångra när vi går och lägger oss för jag har svårt att sova med bulldoft i näsan sedan åren med cafejobb. Varför vet jag egentligen inte, jag gillar både cafejobb och kanelbullar men det har nog att göra med att jag hade bulldoft kvar i håret när jag la sig om kvällarna efter de långa arbetspassen. Jag blev liksom aldrig av med bulldoften.
Vattensäsongen är om sagt igång nu sedan en kort tid tillbaka, förutsatt att man har ett vatten att träna i där man sinte stör häckande fåglar eller djurlivet. Våra hundar har fått några korta vattenpass hittills och glädjande nog kan jag se att Bäst känns stabil i vattenträningen och att vi i stort sett kan ta vid träningen i vatten där vi var när vi avslutade den när han blev sjukskriven i slutet av förra sommaren. Lakrits däremot tycks ha hamnat i en liten förtroendekris vad det gäller vattenarbetet. Han gick hela hösten på eftersök och letade i strand och vasskanter. Något han gjorde väldigt bra men nu verkar han vilja fortsätta där han slutade. Alltså i vattenkanterna och skiften mellan land och vatten. Därmed har han blivit lite tungstyrd när det gäller dirigering på vattnet och att simma på blankvatten. Det har visat sig nu. Men med några träningspass i ryggen lär han säkert snart vara tillbaka i ”rätt tänk” igen. Bra att notera och minnas med är att vi bara är precis i början av säsongen och att vattenträningen behöver uppdateras och repeteras precis som alla annan träning man varit ifrån ett tag.
Fågelsäsongen är igång ordentligt med. De svartvita flugsnapparna och blåmesarna har ungar i holkarna och jag har sett några svalor. Fasanhönan här hemma ligger på en rejäl kull ägg igen (vi hoppas det ska gå bättre den här gången) och idag har vi skjutsat ett helt gäng små ällingarna till deras nya liv i en tillfällig plaskdamm vid en sjö de ska flytta ut i när de vuxit till sig lite. Det var kul att se de lyckliga små ällingarna när de kom ner i vattnet, de dök, paddlade och simmande på kapp. Det är fint när djur får leva ut sina instinkter och känslor i sitt rätta element.
Jag vet inte precis om man kan säga att jag levde ut mina instinkter men möjligen en del av mina känslor när slottsherren och jag hade en bra timme på skjutbanan på förmiddagen. Jag sköt mitt livs andra double och träffade fler lerduvor än vad jag bommade vilket räcker långt för en nybörjare som mig. Självförtroendet i skyttet pekar stadigt uppåt, för stunden åtminstone, och det är nästan onödigt roligt att skjuta. Nästa helg hoppas jag kunna åka igen för det gäller att smida medan järnet är varmt och lusten finns.
