Även den grönaste banan blir så småningom gul

Det är matdags. Jag passerar hundarna på väg ut mot matförvaringen skålarna i hundrummet. Den gule hunden går tätt intill min hälar. Eller studsar rättare sagt, han studsar med frambenen i små förväntansfulla hopp medan han går med bakbenen. Mat är gott! De tycker de andra med men de uppför sig lite mer behärskat och klarar att gå mer normalt. Alla är vi olika. Efter maten får de stora morötter att gnaga på. Det är ju ändå lördag. Rota är smart och placerar sig själv och sin morot nära inpå någon av de andra som ligger och tuggar. Där väntar stilla men något påträngande på att någon ska bita isär hennes morot i lämpliga bitar passande en liten cockermun. Mer har sin egen teknik han med, han använde sig inte av de andra men har lärt sig att sätta höger framtass med ett bestämt tryck på moroten mot golvet så han kan bita isär moroten utan att den smiter undan. Varför han använder just höger tass har jag inte lyckats räkna ut. Han verkar aldrig ens pröva med vänster. Labradorernas morotsteknik verkar mest handla om att äta upp moroten fortast möjligt. Kanske tävlar de inbördes om vem som äter upp snabbast? Lyra och Vi är istället kvinnligt (?) smarta och sparar till de andra ätit klart och går sedan retfullt och stolt runt med sina morötter i munnen och höga svansar. Den som spar hon har eller något i den stilen.

Idag har vi haft det absolut bästa vintervädret. Fem grader kallt, sol och lite snö på marken. Fast efter lunch orkade inte solen stå emot dimman som drev in i tjocka sjok och lade rimfrost på varje gren och grässtrå. Väldigt vackert men tveklöst mer råkallt. I sol och sedan dimma avhölls unghundskurs i två omgångar. Golden, labradorer och flatcoats i olika unga åldrar. Unghundar högt och lågt. Glada och påhittiga, livliga och laidback, busiga och försiktiga, charmiga och krävande och alldeles underbara var och en alldeles precis som de är. Jag vet att de kan vara vansinnigt enerverande med och jag tror de allra flesta som gett sig in i att fostra och träna en unghund av aktivare sort kan känna igen sig i den känslan. Men i de allra flesta fall blir det bra när hundarna vuxit till sig och relationen djupnat, det vet jag av efterenhet både vad gäller egna hundar och alla de unga hundar och valpar jag möter på kurs och träning. Undantag finns alltid förstås, och sjukdomar och skador kan komma att ställa till. Alla mål blir inte uppnådda och tävlingsresultat ramlar inte in som planerat. Fast i ärlighetens namns brukar betydelsen av det blekna med tiden. Det har en förmåga att bli rätt okej oavsett och vad vore livet utan hinder att ta sig över och förbi?