Bättre en levande hund än ett dött lejon

Vädret! Appen visar säger mulet och elva grader men verkligheten säger sol och ännu fler plusgrader. Njutbart! Lägg till flera fina unghundar på kurs och sedan träning av egna unga hundar and ”it made my day”. Avrundar nu. Cohen i stereon, ett gott vin i glaset och en cockerdrottning som uppvisar en liten men ändå märkbar förbättring i jämförelse med gårdagen. Tacksam.

Den ljusa hönan har bestämt sig för kycklingar. Vi tycker det är för tidigt och vill istället ha ägg. Bestämt ligger hon kvar över det enda ägget och blir riktigt förbaskad när slottsherren lyfter hennes vinge för att plocka ut ägget. Hon hackar och fräser. Ibland lyfter han ut henne ur redet med, hon lade sig tillrätta för några dagar sedan, och sätter ner henne på golvet. Då fäller hon ut vingarna och fräser en stund innan hon trippar bort till de andra och äter av den nyserverade maten samtidigt som hon fortsätter muttra. Instinkterna är starka och jag blir rörd igen. Det måste väl vara åldern? Min alltså. Kanske borde vi låta henne ruva? Men förutsättningarna är inte optimala just nu. Sommaren är bättre. Jag säger det till den ljusa hönan och försöker få henne att förstå fördelen med sommarkycklingar men hon fortsätter kackla. Lad tittar storögt och undrar nog var det är för fel på hönan som grälar och pickar fröer samtidigt. Det gör egentligen jag med men jag förstår ändå hennes upprörda känsla över att inte få bestämma själv

Lilla till var duktig på eftermiddagens träning. Slottsherren hade riggat med enskilda luftkastare och hon fick jobba med sök och så kom där plötsliga ”uppflog” när hon kände vittring av ”fågel”. Egentligen kom jag inte riktigt på förrän efteråt hur duktig hon egentligen var. Jag glömmer ibland att hon är en ung hund under träning och att jag egentligen inte har något att förvänta mig alls. Det är som jag klär henne i en vuxens hunds roll, utan att egentligen veta varför. Hur som helst. Hon gjorde det bra. Stannade spontant i alla de fyra stötarna hon utsattes för och markerade fint. Apporterade bra gjorde med när hon fick tillåtelse till det. I söket höll hon sig nära och tajt och jag använd inte pipan i uppflogen en enda gång. För jag behövde inte. Fast det var först efteråt som jag reflekterade över det. Att jag inte blåst stopp en enda gång. Faktum är att jag kände mig så trygg med henne att jag inte ens kom tanken. Förrän efter då, när vi pratade om träningspasset och jag blev medveten om det. En liten guldstjärna på den faktiskt. För både Till och mig. Vi har mycket kul att uträtta framöver tillsammans. Än är det bara början. Tillförsikt!