Be curious. And then, be brave

Det regnar småjävlar och blåser på tvären. Så idag är jag extra glad över jackans kapuschong och dragkedjan som låser fast den trots de hårda vindbyarna. Typiskt Västsverige i januari tänker jag, igen, och drar åt lite extra hårt. Det är annars mest inomhusjobb för mig idag och det är jag extra tacksam för med tanke på vädret. Men hundarna, de är precis lika glad för utepassen, småjävlar eller inte. Utom möjligen Lyra som föredrar inomhusvärme och torrväder. För Lad blev promenaden blötare än vanligt när han skulle nosa på någon på vattenytan från bron och tippade över kanten. Som unghund är man inte alltid jättesmidig. Nu var det inte mer än några simtag till fast mark men han såg en smula förbryllad ut över det inträffade och skakade sig som en blöt katt efter det ofrivilliga badet. 

Veckans träning med Min och Vi har ägnats åt linjer på olika sätt. Tre dagar i rad har vi tränat linjer på olika sett. En dag hade jag placerat ut fem dolda linjer med stående vita apporter i slutet innan jag hämtade hundarna. På träningen, som i det stora hela gick bra blev den tydligt att de vita apporterna inte är vita alls längre utan mer lerkamouflerade så det blev svårare vid avsluten än vad jag tänkt. Onödigt. Det blir till att tejpa vita band på de före detta vita apporterna för de är nog bortom räddning vad det gäller tvätt. Nästa dag gick vi linjer, riktigt långa med svåra och genomtänkta terrängbyten på marker där vi inte tränar så ofta. Och idag var det dags för några ordentligt suddade minnesområden över det öppna fältet. Utan spår där den längsta linjen hamnade rakt mot vinden. När vi placerat ut punkterna tog vi en rejäl promenad upp i skogen där första sträcken gick igenom vildgrisarnas hemvist. Åtminstone är det där jag tror de bor. Jag gillar det inte riktigt egentligen. Att gå rakt genom deras domäner när dagen precis grytt men med hundarna tätt vid sidan kändes det ändå okej. Några grisar såg vi inte till, de är väl smartare än så och ser till att hålla sig undan, eller så stod under de täta granarna och tittade på oss med sina pliriga ögon när vi gick förbi. Ibland är man helt klart lyckligare ovetande. Tillbaka på fältet senare på dagen jobbade vi in linjerna. Den unga svarta gick förvånansvärt bra på den långa linjen som låg i motvind medan fröken Vi föll ordentligt i vinden. Om det inte var så att den pigga goldentjejen lurade mig och bara ville välja väg helt på egen tass. Tanken slog mig för det såg ut som hon visste precis vart hon skulle men inte hade samma tanke om vägval som jag. Nåväl, vi kom överens och löste det mer på mitt sätt än på hennes och båda blev hyfsat nöjda. De två andra linjerna vållade inga bekymmer, inga tveksamheter och inga udda vägval så sex apporter senare gick vi glada hemåt igen till det väntande inomhusarbete.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top