Om ett tag

Det tar sextiosex dagar att skapa en vana och för kroppen att registrera den i muskelminnet. Med andra ord krävs ihärdighet och tålamod för att få till en förändring. Inte vet jag om de sextiosex dagarna också gäller för hundar, kanske räcker det med färre dagar för deras del eftersom deras liv inte är lika långt som vårt? Oavsett så tar det tid även för en hund att etablera en vana. Det kan vara värt att tänka på det när man tränar och särskilt när det är något man vill eller behöver ändra på. Det tar tid. Så det är alltså inte lönt att pröva ett tips man fått tre, fyra gånger innan man besviket avfärdar det för att det inte fungerar. Det räcket inte ens med tjugo gånger. Det krävs mer än så. Vill man verkligen få till förändringen måste man alltså vara envis och utrusta sig med både tålamod och tid. Först efter ett par månader är det dags att utvärdera och se om förändringen är på plats och om den gett det resultat man önskat. Överlag är många hundförare (och andra människor med) otåliga och vill se snabba resultat vilket rimmar dåligt med bra hundträning. Det är resan som är mödan värd skrev Karin Boye och jag önskar vi kunde ta henne lite mer på orden. Låta resan med hunden ta tid och njuta mer längs vägen. Resultat i olika form i all ära men det är de vanliga dagarna, träningspassen tillsammans och kommunikationen med hundarna som ger den verkliga glädjen. Om ni frågar mig.

Ormvråkarna har börjat tjuta igen, jag hörde det första gången idag. Nog är det väl tidigt för vårtecken men ormvråkstjut talar ändå om att våren faktiskt är på väg. Om ett tag. Efter det hittade jag ett bi på trätrallen utanför dörren. Det går nog i inte att kalla vårtecken för biet var stendött. Jag undrar vad som lurat det att krypa fram ur sin vintervila? Kanske stormen som härjade blåste av grenen där biet övervintrade? Medan jag drog luvan över huvudet och stängde dragkedjan i halsen för att stå emot den isande vinden passade gulliga Lillie på att ta ett vinterbad genom den tunna isen på krondiket. Jag kan överhuvudtaget inte förstå att det skulle kunna var skönt men det tyckte tydligen Lillie som simmade runt en stund. Det är tur hon har en tjock päls med mängder av underull så hon inte fryser sönder av vinterbadandet. Den svarta unghunden nöjde sig med att titta förfärat på den galna lillasysterns badande. Hon skulle nog aldrig komma på tanken. Men så har hon inte samma tjocka päls heller. Och inte riktigt samma passion för vatten heller för den delen. Fast i förra veckan när det var plusgrader några dagar förvånade hon mig genom att springa gatlopp fram och tillbaka i det vattenfyllda spåren av skogsmaskinen. Jag var tvungen att kolla en extra gång så jag säkert fått med mig rätt svart labrador med mig ut för hon brukar inte nöjesplaska så där. Det var rätt hund och hon såg märkbart lycklig ut där hon plaskade runt. Vårkänslor kanske?

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top