Beauty is in the eye of the beholder

Det är mörkt och blåsigt och spridda regndroppar hörs mot rutan. Idag väntas besked på om Tyskland ska skicka stridsvagnar till Ukraina och Sverige och Finland jobbar vidare mot inträde i Nato. Det är stora frågor. Själv jobbar jag med nya inlägg till övningsbanken och försöker lära sjumånadersvalpen att stanna kvar och vara stadig en liten bit i från mig. Det är klurigt det där tycker hon och jag riktigt ser hur hon gnuggar sina geniknölar och försöker komma fram till hur jag vill ha det. För det är ju så mycket mysigare att vara tätt tillsammans såklart.

Det ljusnar så sakta medan jag jobbar med morgonens sysslor och gör mig redo för dagens första promenad med träningsinslag. Lilla fröken Hysteri och Mer är först ut och jag funderar en stund över den brokiga cockern medan förväntansfullt tittar på mig och sopar längs golvet med svansen. Det är märkligt hur hundlivet blir ibland tänker jag. För jag som gillar enfärgade hundar helst helt utan vita tecken skulle ju aldrig ha en brokig hund. Inte en med mycket vitt och definitivt inte en som ser ut som en springer spaniel. Men så kom liksom ödet emellan, eller slumpen eller meningen eller vad det nu är vi har att har att dras med och så blev det en brokig. Som ser ut som en springer. Så kommer det sig nu då att jag går ut i den tidiga gryningen och tränar min brokiga spaniel och inser att hennes vita fält inte är så dumma ändå för jag ser henne tydligt i terrängen och det dåliga ljuset. Dessutom har färgen ingen betydelse alls, det vet jag bestämt. Det är insidan som räknas och skönhet ligger som vi vet helt i betraktarens ögon. Jag betraktar lilla fröken Hysteri och tycker hon är väldigt vacker och duktig. Och brokig. Det händer allt som oftast att jag får omvärdera och ändra mitt tyckande. Jag skulle förövrigt aldrig ha en gul labrador heller men nu kan jag inte vara utan en. Där ser man hur det kan gå tänker jag och påminner mig själv en gång till om jag måste komma ihåg att passa mig för ordet aldrig.

Det finns så mycket intressant att lära och ta in. Hela tiden nya grejer och fullärd blir man bara inte. Så mycket intresserar mig. Speciellt sådant som handlar om människor och djur och kommunikation över gränserna. Psykologi med. Jag har sett några avsnitt av Din hjärna på Svt play ur den nya säsongen och särskilt avsnittet om kreativitet och flow där Abba-Benny deltog var extra bra tycker jag. Kreativitet är ett av mina ledord och flow något jag strävar efter. Det sköra tillståndet precis på gränsen mellan att något är för svårt och stressande eller för lätt och uttråkande. Bennys filosofi var att om man bara jobbar på utan att invänta inspirationen så ökar chansen att ”flowet” kommer. På ett ungefär. Han sa också att på ett helt års arbete kanske flow mynnar ut i en halvtimmes riktigt bra musik i slutänden. Jag har inte tänkt på det så förut, hur oändligt mycket skapande det ligger bakom en riktigt hållbart och långsiktigt musikaliskt arrangemang. Det är egentligen samma sak med hundträningen tänker jag. Att man måste göra jobbet och att det tar tid och att de gudomliga stunderna totalt sett är rätt få på vägen mot hållbart och långsiktigt. Men av någon anledning är många av oss alldeles för fixerade vid snabba resultat och omedelbara framgångar. Ibland så inriktade på slutresultatet att vi missar det eftertraktade stunderna av flow längs vägen. Jag lyssnade på en några år gammal intervju med Jens Fredicson med, där han också pratar om vikten av att göra jobbet. Göra jobbet med de förutsättningarna du har och de hästarna du har tillgång till. Träna dem, lär dig massor efter vägen och gör det bästa av dem. Du lär dog otroligt mycket på det. Det är en viktigt tanke när det gäller våra hundar också tänker jag. Att jobba med dem vi har och lära oss och inte hela tiden längta efter något annat. En annan hund med högre kapacitet, större chans att bli en stjärna eller en ny hund att göra alla rätt med från början. Det finns ett problem med det bara. Man gör nya fel. Hela tiden. För ingen hund är den andra lik.

Jag tycker det tål att tänkas på en extra gång det där som Jens påpekade. Att man ska jobba på med de hästarna(hundarna) och träningsmöjligheterna man har och inte önska en massa nytt och så mycket annat. Lite grand tycks det ha gått en trend i att alla hundar ska vara så lovande och ha kapacitet för de allra största mästerskapen och att även gemene man ska ha sådana hundar. Nästan kräver faktiskt. Det är väl inget fel med det förstås, att vilja nå toppen och ha en riktigt bra hund, men det blir ett tufft jobb att vara hund och leva upp till förväntningarna. Och ett tufft jobb för uppfödare att lyckas leverera sådana hundar. Och vad en riktigt bra hund är och hur en sådan ska vara beror såklart mycket på vem du frågar. Jag tänker som Jens igen, att man får jobba med det man har och lära sig massor på vägen och kanske är det faktiskt inte nödvändigt alls att nå högsta målet direkt? Det kanske är helt okej att det ”tar några hundar” att ta sig dit man vill och kan hända är det också först med den erfarenheten i ryggen man faktiskt når fram.