Best friends are forever

Ibland får man revidera sin uppgifter snabbt. Som när jag precis publicerat ett blogginlägg och skrivit att slottsherren inte tar gulliga Lilli med ut på träningar där hon får sitta och titta på när andra hundar jobbar och han plötsligt gör det. Jag kan knappt mer än ha hunnit trycka på publiceraknappen och sedan gå ut med en grupp för träning innan slottsherren och gulliga Lillie plötsligt stod där. ” Jag tänkte titta på en kort stund” – sa slottsherren förvånansvärt nog när jag frågade om han ville passera oss. Det var de såklart välkomna att göra. Även om jag precis skrivit i bloggen att Lillie var för ung för sådant än så länge. Men slottsherren är som alltid klok och genomtänkt och visste såklart vad han gjorde, en kort stund stod de där och såg på innan de gick vidare och fortsatte med sitt och vi tränade vidare på vårt.

Lyra the Queen har plötsligt blivit bästa kompis med mig och jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att jag letade upp henne när hon ”kom bort” i skogen häromsistens, eller för att hon vet att jag tappar smulor på golvet när jag äter. Goda smulor. Men allra mest undrar jag om det inte är för att hon ska hämnas på slottsherren som nu ägnar mycket tid åt de två småglinen. Alltför mycket enligt Lyra. Så hon tittar mig djupt i ögonen och ville liksom att vi ska vara bästisar. Och jag svarar så klart omgående på hennes inbjudan, precis som jag gjorde när jag var liten och någon ville vara bästis. Jag går all in och ger bort guld och gröna skogar. Eller i alla fall några godbitar av pocketcockerns favoritsort och en lyxig bädd av svensk fårull. För en sådan ville jag köpa till henne idag när hon var sådär nära och ville vara bästis med mig. Du och jag matte sa hon och tittade bedjande på mig FAST slottsherren stod bara en meter bort. Vem smälter inte för det? Slottsherren påminde dock raskt om att Lyra precis börjat löpa så då vore synnerligen dumt med en sådan bädd just nu och att hon dessutom förmodligen skulle glömma vårt ”best friends are forever” redan imorgon när han tar med en henne ut för träning. Nåja, det var roligt så länge det varade.

Den här bilden är så mycket jag, ha ha. Särskilt tillsammans med min bruna polare Mer. När jag sitter tillräckligt still för att han ska komma till ro och slottsherren ber mig komma och titta på något. För det är trots allt rätt längesedan man var tvungen för att resa sig för att gå och ta telefon som satt fast i sladd i väggen. Fast helt ärligt vet jag inte om det inte var lite bättre förr när det gäller just den saken. Visst är det bra att kunna ta telefonen med sig men det där med att alltid göra minst två saker samtidigt vet jag inte om det är så nyttigt egentligen. Var sak har tar sin tid, eller hur det nu var…