”Där ute går människor. Går vilse bland känslor”- Håkan Hellström

Hallå kung Bore! När tänker du egentligen ge dig för i år? Jag har sedan länge ledsnat på frostiga morgnar. Jag vill odla och sätta ut sommarblommor. Ställa dörren på vid gavel direkt när jag går upp på morgonen och andas ljummen vårdoft rakt ner i lungorna. Det kommer väl förstås det med. Troligen tillsammans med något djupt lågtryck som drar in och puttar Bore från tronen så vi får gå i regn och moln i tio dagar minst. Jag vet inte om det är bättre direkt men det ger åtminstone perspektiv om att jag inte både kan ha kakan och äta den. Jag måste välja. Nöja mig och begränsa mig.

Jag sitter i kvällssolen på altanen med laptoppen igen för kvällen är fin och lähörnet på altanen okej. Med dubbla fårskinn på stolen och jacka. Det är svårt att skriva för solen blänker i ögonen och på skärmen. Jag bländas och skriver på känsla. Svårt förstås. Men jag vet var det flesta bokstäverna sitter och så värt ändå för stunderna utomhus i kvällssol är oslagbara. Varje tillfälle att vara utomhus är värt att tillvaratas och jag gör det så mycket jag bara kan. Varje dag. Efter några år med utomhusjobb helt i egen regi har jag verkligen maxat mina utevistelser och inser jag att jag troligen inte är särskilt anställningsbar längre. I alla fall inte om jobbet är inomhus med uppstyrda tider som jag inte kan bestämma över själv. Det är inte för mig. Men såklart, om jag av en eller annan anledning måste så anpassar jag mig förstås. För det gör man som regel när det behövs. Livet kan svänga i de mest oväntade riktningarna och då är det bara att hänga med. Acceptera. I övrigt kan det komma fördelar och fina grejer ur det man inte alls tror ska kunna fungera med. Faktiskt. Så det är det dumt egentligen. Att ängslas över förändringar menar jag.

Om jag hade oceaner av tid. Då skulle jag prova en hel räcka av olika yrken och jobb. Förändra lite. Det finns så mycket som fängslar mig så jag kan omöjligt förstå hur ett enda liv skulle kunna räcka till. Därför måste det väl finnas något mer som väntar. Eller? Någon mer mening. Kanske bäst ändå, att inse att en del saker ligger utanför vårt mänskliga förnuft och det inte är menat att vi ska förstå. Förresten har jag redan fullt upp. Med att förstå hundar. Deras beteende och orsakerna till det. Försöka förstå, träna och vägleda. Egentligen upptar det hela mina tid. Fyller min existens och mina oceanerna. Så pass att jag knappt hinner städa vårt slott. Fast idag tog vi tag i det i alla fall. Fick fram dammsugare och mopp, log mot varandra och sa ”vi tar bara det värsta så får det räcka så” som vi brukar säga. Det gör det såklart, räcker med att ta det värsta. Bara det att vi resonerat så några år nu så det skulle onekligen behövas en rejäl gammaldags storstädning. Men vem har lust med det när solen skiner och det finns nio hundar att träna och kommunicera med? Jag tror vi kan härda ut med damm på skåphyllorna och lite flugskit på dörr och fönsterfoder ett tag till. Efter rätt många år tillsammans vet vi också att ingen av oss kommer starta en konflikt eller sätta igång en egen upprorisk storstädning där den andres prylar slängs ut med skurvattnet på grund av ett stökigt slott och orättvis arbetsfördelning och det känns ju ändå rätt rimligt och skönt att veta tänker jag. Så vi gjorde som vi brukar idag med. Tog det värsta och sedan gick vi ut och tränade hundarna. Gula Besta och gulliga Lille först. Ett fint pass i fårhagarna. Jag får tygla mig nu märker jag. Tygla min träningsiver för jag har fått fart på den lilla gula ordentligt. Hurra! Eventuellt behöver jag tygla henne lite med. Få styr på viljan. Så jag bromsar lätt nu, backar tillbaka en aning in i trygghetszonen, till lugnet och det metodiska. Skynda långsamt som sagt. Ett steg i taget. Repeat.