Den gamle och jakten
Idag stod vi som apportörer tillsammans igen. Jag och bruna Mer. Då de båda tikarna som är ordinarie vid andjakterna är någonstans runt höglöp både två var det inte aktuell att ta med dem så den äldre trotjänaren fick rycka in. Han är ett säkert kort den bruna. Hans lust att apportera änder är minst lika stor som retrievrarnas men dirigerbarheten på lång avstånd är inte lika tillförlitlig förstås. Som tur är går det ofta att reglera genom att gå lite närmare. Han gjorde att bra jobb och var väldigt nöjd med dagen och sig själv. Det var jag med. Han gjorde det som förväntades och det kändes gott att vara ute och jobba tillsammans ännu en jaktsäsong han och jag. Vår åttonde i ordningen. Tiden går. Oundvikligen.
Vi hade en fin jaktdag. Alla var nöjda. Så skulle vi bara avsluta med att rasta hundarna oh låta de två små frigöra lite energi innan resan hem. Fint så långt men sedan hittade äckliga Lillie ett kadaver att rulla sig på. Rullningen hade genomförts omsorgsfullt och stanken var inte av det angenäma slaget. Det drog mot surströmming. I en hast glömdes den fina jaktdagen bort och vi svor gemensamt över den äckliga unga hunden en stund. En promenad ner till sjön och en ordentlig simtur gjorde stanken så pass hanterbar att vi i alla fall kunde ta in henne i bilen. De andra hundarna undrade varför all uppmärksamhet riktades till äckliga Lillie och varför hon fick specialförmåner medan slottsherren och jag undrade över vad det kan finnas för mening i att rulla sig på kadaver. Överhuvudtaget.
Den lilla valpen har blivit vild. Smekveckan är över. Hon biter mig i fötterna och hänger i gardinen. Datorsladden ligger illa till med. Jag förstår plötsligt vidden av det praktiska med ett sladdlöst hushåll. Det skulle underlättat. Helst om hela elsystemet var fjärrstyrt så vi slapp vägguttag som går att stoppa valpnosar i. Kanske vi borde bygga nytt? Med all den sortens bekvämlighet ett gammalt slott inte ger. Fast jag gillar ju det gamla, det gistna, lutande och skeva, historien som lever i varje gammalt hus där lager av tapeter och färg avslöjar trender och personlig smak hos dess inneboende genom åren. Det hittar jag inte i nytt. Men sladdlöst kanske överväger?
Just nu dansar den vilda valpen runt med sopborsten på köksgolvet. Hon dansar verkligen, studsar och steppar bättre än en goldenvalp. Det vill inte säga lite om studsande det. Sopborsten har stått ut med många valpar, en absolut favoritsysselsättning, men nu är det inte mycket med den. Träflisorna sticker ut ur skaftet och själva borstet är sammansvetsat av hundhår, damm och lite annat som jag inte känner behov av att veta vad det är. Dags för en ny med andra ord. I trä igen för jag vill inte ha plast. Plastsanerar så smått faktiskt. När det vi har i plast tar slut ersätter vi det med trä, eller något annat material som känns bättre än plast. Undantag finns såklart. En toaborste i trä känns inte så smart så det blir plast nästa gång med. Tillbaka till sopborsten. Jag tror alla slottets hundar lekt med den som små. Fast det har varit olika sopborstar genom åren. De är inte så långlivade av någon anledning. Men lilla Till hittade aldrig sopborsten. Förstod aldrig den leken. Hon grejade med annat i stället. Och det blev bestämt hund av henne med. Utan sopborstelek.
Kväller rycker närmare här nu. Det mörknar så sakta och lugnet lägger sig. Trots löptikar. Jag tycker faktikskt det räcker med höglöpnade tikar nu. Har fått nog. De pedagogiska utvecklingssamtalen börjar spåra ut och rösterna höjs till en nivå där vi inte vill ha dem. Det är bra är tikarna löper samtidigt så det blir gjort men mindre bra när de växlar i varandras löp med en vecka eller två så höglöpsdygnen dras ut till veckolängd. Men det vänder såklart. Det gör det alltid och det har det gjort nu. Lugnare tider väntar. I grevens tid.
