Den leende valpen

Vardagsfostran pågår. Eller vad man nu ska kalla det. Kommunikation och relationsbyggande kanske. Det som pågar emellan mig och valpen hela dagarna då vi umgås. Av allt vi gör tillsammans tar någon sorts form. En grund vi senare ska stå på och kunna luta oss tillbaka mot. Det sker utan att jag tänker så mycket på det nu för tiden, har blivit en så naturlig och vanligt förekommande del för mig att ha valpar runt benen. En helt egen kvart om dagen försäker jag ge honom med. Så som jag gör med varje valp. En kvart där det är bara han och jag tillsammans. Vi till tillbringar mycket mer tid tillsammans varje dag så klart men den kvarten är vikt för honom. Jag lovar full koncentration och närvaro och lämnar de andra hundarna och mobilen inne. Den formen av närvaro behöver hos hundförare det övas på märker jag. Att mobilen inte finns med. Alldeles särskilt dem som delar dagarna med livsbejakande unghundar. Vi riskerar att dra iväg rakt in i fördärvet med all den här multitaskingen tänker jag och minns som fördelar som fanns med en telefon som satt fast i väggen med en sladd i väggen och en vanlig kamera som krävde inställningar och förberedelser och inte bara var att klicka på i farten. Begränsande men hälsosamt. Jag multitaskar en hel del jag med förstås. Att överhuvudtaget göra något vad som helst tillsammans med fyra unghundar och samtidigt se deras behov och styra dem rätt är sannerligen multitasking i världsklass.

Med Pal behöver jag börja öva upp mina färdigheter i multitasking lite extra nu för han börjar bli busig. Medan jag sorterade i pappershögen hann han riva ur jorden ur en blomkruka, vända upp och ner på en matta och påbörja ett hål på undersidan. Utan att jag märkte det. Han har annars varit en väldigt beskedlig valp. Fram tills nu. En som ler när han förstår att jag inte är helt nöjd med det han gör. Han flinar inte så tänderna syns eller så men han drar mungiporna ända bak till öronen. Ett väldig avväpnade leende har han och jag smälter som en klick smör i solen. Såklart.

Vi går ut på vår egen kvart när de andra hundarna är rastade. Taren liten mullerunda i en närbelögen skoksdunge. Han skuttar glatt en tio femton meter framför mig. Tar för sig av skogen och livet men håller koll så han inte tappar bort mig. Någorlunda i alla fall. jag tycker han kan vara lite disträ i skogen. Det är völ mycket att uppleva och ta in tänker jag. Jag har hans lilla plysch fasan med mig och kaster den npgra gåmger i det höga gröset så han får leta. Han är rolig när han letar. Stannar upp, spetsar öronen som om han lyssnade efter bytet, svansen går som en snabb propeller och den lilla kroppen blir intensiv. Hela hans kroppsspråk talar om hur spännande det är. Det går inte att misstolka. Vi går hem igen efter några roliga ”fasan”sök.

Jag gillar morgonen, tiden på dagen när allt ligger framför. Men stunden på tidig förmiddag när jag går in och sätter mig en stund efter att alla hundarna är promenerade och rastade och jag fått min motion är nästan ännu bättre. Ron i kropp och själ efter ett par timmars rörelse och lugnet som infinner sig med belåtna hundar när jag slår mig ner för frukost nummer två är fin. Två högt uppskattade knäckebröds skivor med skivat ägg. Små simpla ting.

I bokföringberget jag sedan tar mig an uppstår en lucka när skrivaren inte vill vara med. Jag fyller den med hundträning. Tar mina tre unga tjejer på varsitt kort träningspass i hagen bakom slottet. Där finns klippta gångar i det höga gräset, en del hinder att hoppa och kaninhägnet som störning. Besta är först ut. Vi fortsätter grunda höger och vänster tecken. Det går mest bra nu för tiden men hon är fortfarande inte den mest kvicktänkta och snabblärda när det gäller sådant. Nästa läskigt lik sin morfar i det avseendet. Med tiden blev det bra med honom i alla fall så jag tänker att Besta nog ska lära sig hon med. Jag måste bara sköta mina kort väl och begripa att ta små steg framåt när det gäller henne och sådana svåra saker som högre och vänster. Svåra för henne. Vi avrundar med tunga bollar i högt gräs och hon får en guldstjärna. Efter Besta är det Till. Söta, gulliga världens bästa lilla Till. Också hon drillas i dirgeringtecken och stopp varvat med markeringar med tungbollen. Här är det mer kvicktänkt, hon har lärt fort och jag fortsätter förundras över hur hon kan kunna så mycket trots den ringa träningen hon fått inom området. Tio minuter Till blir till tjugo Till och jag ler stort när vi tränat klart. Så byter jag till Lass, behöver en stund på mig för att ställa om till henne. Glömmer av mig först kvar i flowet med lilla Till. Men Lass påminner mig strax och jag byter strategi. Lass är duktig med, vi jobbar med ”ut” och stoppet och lite till. Avlämningarna bland annat. Farten och raka vägen hem är inga bekymmer men hon vill fortfarande böja ner huvudet, krumbukta och krångla om inte jag håller mig till rutinerna. Det är på väg i alla fall och jag känner mig trygg i att det blir bra med tiden. Jag får bara inte missa att hänga med i svängningarna emellan de olika hundarna. Små simpla ting. Men avgörande.

Peter Lemarc’s Små simpla ting:

Låt mig se solens första strålar slinka genom min gardin
Skänk mej en bra dag, en morgon som är fin
Kom med ett hjärtslag, en stillhet och ett andrum nu jag ber

Och ge mej någon att älska, nån att bry mig om
Nån jag kan göra lycklig, ja, någon som
Finns här och väntar, när jag kommer hem och fallit ner

Ge oss mat för dagen och en sup varje helg
Tårar att gråta, skratt varje kväll
Det låter lite, men jag fordrar faktiskt inte mycket mer

Åh, bara små simpla ting som gör livet nånting värt
Åh, det är väl ändå inte för mycket begärt

Ge mej en god gammal vän jag kan lita på
Som är beredd att lyssna, som ringer då och då
Helt utan orsak, bara för att fråga hur jag mår

Jag vill ha mänskor runt om mej, jag kan höra till
Och låt min hand alltid vara verksam, låt den aldrig vara still
Ge mej styrka, att lära av dom misstag jag begår

Åh, det är små simpla ting som gör livet nånting värt
Åh, det är väl ändå inte för mycket begärt