Den motvilliga monarken
Det är Lyra det. Monarken. Men särskilt motvillig till att vara monark är hon inte. Däremot är hon motvillig till ungefär allt annat hon inte får bestämma över själv. Promenader i femton centimeter snö till exempel. Promenader i regn med. Det hade hon nog gärna avstått och hellre stannat inne på tronen i fåtöljen. Lite mer uppassning och service hade nog kunnat tänka sig med. Fasanjakter tre dagar i veckan där hon får apportera allt fält vilt själv. Mjukmat serverad på silverfat och någon extra skiva leverpastej. Motvilligt men värdigt acceptera hon torrfoderkulorna hon serveras i sin rostfria skål på golvet och knatar med på promenaderna bakom mig där snön blivit nertrampad. Hon klagar inte högljutt men jag hör ändå tydligt vad hon säger.
På eftermiddagen idag borde jag jobbat vid datorn eller städat slottet men jag gav mig själv ledigt från det och gick ut och tränade hundar i snön istället. En egen kvart med Lass där vi jobbade på kontakt och närvaro och förbrukade en hel ficka foderkulor som effektfull förstärkning. Sedan tio minuter till, med Till. Apporteringsövningar med stopp och snabba beslut på gräsmattan, förlåt snömattan, lite höger och vänster och några ut. Happy happy! Maken till positiv hund blir svårt att hitta.
Skulle väl möjligen vara Besta då. Hon springer fortare än vad jag någonsin trott hon skulle klara av nu, och svansen går som en visp. Tänk att min klumpiga flodhästvalp kunde utvecklas så. Hon den långsamma sävliga. Hon är allt annat än det nu. Hoppar gör hon med, jämfota rätt upp och på mig och överallt. Det ska jag dock styra bort ”as soon as possible”. Jag tog Besta och Vi på ett träningspass på fältet när jag var klar med Till. Några minneslinjer varav två minnespunkter som låg på samma linje men med femtio meters mellanrum i djupled. Fröken Vi fick springa sitt fortaste för att få ett stopp och dirigeras om och så några raka längder på det. Besta fick vänta till Vi var klar och sedan fick hon raka linjer utan stopp till alla punkterna. Den sista långa på djupet förbi den andra (tömda) punkten löste hon galant utan stöttning från mig. Tjohoo! Galant på hennes ett och ett halvårs nivå alltså. Som hon springer! Jag häpnar. Allra sist fick Vi ett sök med sju dummy i snön i skogen med Besta fick sitta på rumpan och titta på. Dagen svåraste tyckte Besta. Sedan gick vi hem till det där jobbet som borde göras.
