”Det är av stor vikt att behandla varje fisk efter dess natur och temperament” //Sokrates

Slottsherren har tagit upp ett nygammalt intresse. Det är nog tjugo år sedan sist. Han har skaffat akvarium och fyllt puben. Och jag har vidgat mina vyer. Det är en hel vetenskap runt akvaristik, om olika fiskar, arter, ph-värde, miljöer, nitritförgiftningar och en massa annat. Ett eget litet ekosystem i varje akvarie. Jag hade ett mycket litet akvarium själv för väldigt många år sedan, kanske var jag i tioårsåldern. Med den vetskapen jag fått nu förstår jag att mina fiskar fick en väldigt tuff start och det uppenbarligen vara rena turen att de överlevde. Ibland är det bekvämt att vara lyckligt ovetande, om än något dumdristigt. Akvarierna här är igång sedan en tid nu och idag har det fyllts på med lite nya fiskar. Det är spännande, vackert och avkopplande att titta på dem. Fiskarna har vi köpt på en mycket välsorterad akvarieaffär men hundratals akvarier och betydligt fler fisksorter. Han som driver butiken har hållit på massa år och en har en makalös kunskap. Det är alltid intressant att höra och se personer som brinner för sin sak, som går ”all in” för det de gör och ödmjukt delar med sig av många års samlad kunskap. Det kan göra det mest ointressanta ämnet spännande. När det handlar om djur tycker i och för sig jag att det alltid är intressant. Mer eller mindre. När vi är där så drabbas även jag av akvarieintresset och engagemanget och det är inte långt ifrån att jag skaffar ett eget akvarium. Så jag själv får välja precis vilka fiskar som ska vara i.

Både hundarna och jag har varit lite sega idag och vädret har inte direkt varit så uppmuntrande att det hjälpt till. Oavsett det så tog jag gummibollarna och lade ut några punkter i början på promenaden som vi jobbade hem på tillbakavägen. Bollarna kom hem men både hundarna och jag själv kändes oengagerade och lite ”bleka”. Trötta efter gårdagens jakt skulle jag tro. Med all rätt. Vi tar nya tag en annan dag istället. Lilla Rota var däremot pigg på vår ”mullepromenad” i eftermiddags. Hon vilade sig i bilen igår medan de andra jagade och slet. Fast hon var med och minglade en del och fick många intryck att smälta. Jag gillar henne fortsatt. Konstigt vore väl annars? Hon är tillgiven och lättpåverkad men för tillfället mycket aktiv. Aktiviteten är väl i högsta grad normal när man är spaniel och nio månader. Jag undrar när jag ska sluta envisas med att kalla henne ”min valp” och inse att den tiden faktiskt är förbi? Hon är den mindre typen av cocker med ett väldigt näpet litet ansikte, det tillsammans med valppälsen som även den envist hänger fast gör att de flesta tror att hon verkligen är en valp och behandlar henne därefter. Inklusive jag själv. Jag läste förresten en intressant artikel om en forskningsrapport på Per Jensens blogg om varför valpar är som sötast när de är åtta veckor. Naturen är klok, genomtänkt och uträknande och det framstår inte alls märkvärdigt att jag fortsatt faller för Rotas valputseende, lättpåverkad människa som jag är. Som jag skrev en annan dag så är logik och känsla stundtals ganska långt ifrån varandra.