Det är inte svårare än så

Kvällarna går så fort. Jag dricker chokladte, det är som om hela muggen är fylld med lena chokladpraliner, och myser i känslan av att hela långa lugna kvällen ligger framför mig. Gott om tid att läsa och skriva. Men det blir aldrig riktigt så gott om tid som jag tänkt för en det ena och en det andra ”ska bara” göras först och efter det är jag trött. Kan någon skynda på våren lite och ge mig en dos av solenergi?

Jag måste gilla processen påminner jag mig Själva grundarbetet med den unga hunden. Det dagliga umgänget och den vardagliga fostran. Det gör jag förstås redan, massor. men ibland behöver jag övertyga mig själv lite extra. Påminna mig om mina livsval och tjusningen i dem när jag inte ser dem bland all lera och sönderbitna saker. Långt i från allt som är fina resultat och roliga dagar på jakter och prov. Mest av allt är det vanliga vardagar och småbråkiga unghundar. Och lera. Priset av att få ha barmark i januari.

Varje gång jag lyfter baken från köksstolen, som också är min kontorsstol, för att fixa något snappar Lass åt sig den runda sittdynan av fårskinn. Kvick som en vessla utnyttjar hon situationen. Jag blir irriterande nog tagen på sängen varje förbaskade gång. Det är fortsatt en pågående process det här med sittdynan. Toarullarna har vi däremot fått ordning på. Jag tror hon har glömt bort dem. Eller? Kanske väntar hon bara på rätt tillfälle att slå till? Hon är sju månader nu, idag faktiskt, och jag tycker annars hon utvecklas fint. Vi utvecklas fint. Hon har klivit in och tagit sin rättmätiga plats, i slottet, i flocken och i mitt hjärta. Får nog faktiskt säga att det ser riktigt bra ut för åldern. Hennes. Fast busigt. Det är skönt att hon blivit lite äldre med så vi kan få till de där vanliga vardagsordningarna som är svåra att uppbringa när man har ”småbarn” i huset. Lass är numera ordentligt inslussad i flocken och får vara med de andra hundarna när jag jobbar. Hon verkar nöjd med det arrangemanget och finner sig väl tillrätta och har jag bara varit lite förutseende är det mesta helt och intakt när jag kommer in igen. Det finns några självklara plussidor hos henne med, sådana jag uppskattar högt. En av dem är att hon är trygg i sig själv. Vilket i sin tur gör att det inte är några problem att lämna henne ensam hemma, eller i bilen för den delen. Hon finner sig väl tillrätta och är tyst och lugn. Trygg. Det underlättar. Men hon är ändå, eller kanske på grund av det, en av våra absolut busigaste valpar. En sådan som gör att man inte tänker på att skaffa ny valp på ett tag. Hon är av det slaget. Fast det hör till att valpar är busiga förstås. Krävande. Det är sådant man får ta när man väljer att skaffa valp och därmed öppna upp sitt liv för att dela det med en hund. Eller nio. Valpen kommer helt enkelt bete sig som en hund. Och hundar gör jobbiga saker som inte riktigt passar för oss. Jobbiga saker. Irriterande beteende kan de ha med. Men inget är menat som ett personangrepp på oss. Sakerna de gör gör de för att de är hundar och hundar gillar att gör sådant. Punkt. Vi får leva med bara, om vi gjort valet att skaffa hund. Vissa delar kan vi uppfostra och styra bort men vi kan inte ta ”hunden ur hunden” och ska inte heller. Gillar man inte att få stoldynan knyckt bakom ryggen eller tofflorna sönderbitna för man låta bi att skaffa hund. Eller kanske strunta i att ha stolsdyna och tofflor förstås. Det är inte svårare än så.

Vi måste