Det är lite oklart
Det kändes i morse när klockan ringde. Att en timme tagit i från oss. Oklart bara vem som tog den. Timmen. Snoozefunktionen användes flitigt innan jag tog sats och kröp fram under täcket en timme för tidigt. Inte ens hundarna var riktigt med på noterna och baby Till såg i det närmaste förvånad ut när vi väckte henne. Men det går utmärkt med sommartid med förstås och om några dagar märker vi inte längre av förändringen på morgnarna och vi gläds över den extra ljusa timmen som i stället hamnat på kvällen. För ovanlighetens skull klev jag ut på en frostfri gräsmatta med valpen på armen medan fåglarna sjöng som vanligt alldeles oavsett den förlorade timmen. Våren alltså. Lika makalös varje vår.
Ingen av oss vet riktigt hur det gick till men när jag skulle säga godnatt till alla hundarna i lördags kväll och ge dem varsin godnattgodis, den obligatoriska som ges varje kväll i samband med diverse tablettutdelning och annat, så saknades en hund. Den svarta unghunden var inte med övriga hundar. jag öppnade dörren och ropade ut i mörkret, gick ut i hundgården och kikade där och tittade en extra gång under trappan. jag hittade henne kort därefter bakom den stängda grinden till butiken. Där stod hon förnöjt men rund mage och svajade svans utan att säga ett ljud. Hur och när hon hamnat där har vi ungen aning om men oavsett hur det gått till var hon väldigt nöjd med vistelsen i butiken. En hel korg där det skulle varit hårda hundkex var tom, träbaljan med tandvänliga tuggrodor var halvfull och skålen med små kex som står uppe på den gamla skänken hade bara ett tunt lager kex på botten kvar. I det här fallet råder det ingen som helst tvekan om vem som tagit dem. Unghunden var nöjd i alla fall. Och det var ju åtminstone lördag tröstade jag mig medan jag tittade på den trinda hundmagen och funderade över hur natten skulle bli. När alla de där kexen vill ut. Det klarade sig hela natten faktiskt men på morgonen blev det brått och bajshögarna blev många.
Efter att ha kommit i gång även den här måndags morgonen trots den saknade timmen väntar en ny händelserik arbetsvecka. Ett par nya kustarter är på gång, några privatelever, ett par pågående kurser och ett återseende med ett gäng efter ett längre uppehåll väntar. Jag ser fram emot alltihop, tar en dag i taget och inleder dagen och veckan med planering av träffarna. Mellan kurser och elever ska jag gosa med min supergulliga valp, träna Min och Vi, promenera med de övriga hundarna och samtidigt söka inspiration och utveckling för egen del. Ungefär som vanligt med andra ord och när det är som vanligt så är det som bäst. Enligt mig.
