Det är svårt att väga jämnt
Så gick solen upp över fälten och ännu en ny dag bredde ut sig framför min fötter. Dagen lagom inleddes så och slutade ungefär på samma sett med en vacker solnedgång över samma fält och tacksamhet över en fin alldeles lagom dag mitt i livet. Det var till och med lagom varmt. Så där så att man kunde ha på sig en tröja utan att svettas och så att det kändes okej att ha strumpor på fötterna hela dagen. Lagom mycket arbeta har det varit med, där utrymme getts för träning av de egna hundar och pauser för att äta i lugn och ro. Inte dumt alls och jag tänker att jag behöver bli bättre på att planera dagarna just så här. Jag har ju ändå den möjligheten.
På förmiddagen gick Rota och jag ut för en träningsstund. En stund i boxen med mycket glädje, kontroll och gemenskap. ”Med små steg i rätt riktning går hon från klarhet till klarhet” skrev jag på instagram efter avslutad träning och det står jag fortfarande för. Jag ler lite när jag tänker på träningsstunden, den var inte märkvärdig egentligen men den var bra. Särskilt glad är jag över hur den lilla spanieln löste de två markeringarna hon fick. Hon var definitivt inte ”spot on” och det tog tid innan hon hamnade rätt och fann apporten men hon gjorde det med intensitet och tydligt fokus som hon inte riktigt haft förut i apporteringsarbetet. Dessutom med en bra avlämningar. Den koden har inte varit helt enkel att lösa med den lilla bruna cockern och jag har tvingats inse att jag behövt vänta in henne där, och att så som jag ”alltid gör” och ”har gjort med alla tidigare hundar”, och som ”alltid” brukar fungera inte har gjort det i det här fallet. Det vill sannerligen till att man är lite flexibel när man tränar små cockerdamer. Och lösningsorienterad.
Med ”underskatta aldrig en enkel markering” ringande i öronen sedan senaste tidens träningar tog jag den gule och den bruna Mer ut på en kort träningsakt med gummiboll i tätt gräs nu ikväll. Den gule behöver ständiga repetitioner i att bromsa farten och gå ner med näsan, ibland tror jag faktiskt han är ett hopplöst fall i det här, och nu var det ett tag sedan jag gjorde det från grunden. Vi började med ungefär åtta meters markeringar och redan där blev det svårt. Till att börja med har den gule hopplöst svårt att fokusera utåt och markera när jag kastar bollen från min sida men det blev som jag ville ganska snart. Trägen vinner heter det ju och här var jag trägen och gav mig inte förrän jag fick den gule hunden att förstå att flytta blicken bort från mig. När vi kom så långt så fortsatte det sedan inledningsvis bra, han slog av på farten, sänkte kroppshållningen och letade noga. Och fann. Ungefär varannan gång blev det bra och varannan gång kom de vanliga takterna fram och han tog till benen. Några bollar om dagen tänker jag mig framöver, för att få ner farten och upp koncentrationen. Korta enkelmarkeringar för det finns ingen anledning att kasta långa markeringar eller dubbelmarkeringar innan det sitter som det ska på kort avstånd. Långa markeringar med gummiboll riskerar i det här läget att bli på tok för svårt, då ser jag två scenarior komma upp fram för mig, det ena där hunden kommer lite fel, vevar igång benen och springer okontrollerat så jag får kalla hem och det andra att jag raskt bestämmer mig för att gå in och dirigera till området för att lägga honom i närsök och på så vis styra upp det. Men inget avdera är det jag vill nu, den gule behöver påminnas att lösa det självständig med koncentration och lägre fart. Fortfarande fast han är en vuxen elithund. Är särskilt därför? Det finns alltid så mycket som behöver tränas, man får plus på ena hållet och samtidigt minus på ett annat. Som ett evigt kretslopp med balansgång mellan självständigt arbete och styrbarhet mot målet som väl fungerande apportör.
