Det finns inga misstag, bara lärdomar

Lilla Till och Lass kivas om en död halv mus. Inte så allvarligt, Mer så där systerligt som syskon kan göra när någon lite argt säger ”jag hade den först så den är faktiskt min” för att sedan glömma det i samma stund som något roligare och viktigare dyker upp. Som ett närsök efter torrfoderkulor i rishögen dör jag står. Det roligaste finns hos mig, nära mig, alltid säger jag till de två cockersystrarna medan de letar intensiv med fladdrande nosvingar intill mig. När alla foderkulorna är uppletade tar vi sällskap med slottsherren och resten av flocken. Besta har blivit bästa kompis med honom med stort H, det vill säga slottsherren på den korta stund jag ägnade mig åt cockersystrarna, Han, slottsherren, har nämligen två begagnade muffisnpapaer i hopknycklade i sin slutna vänsterhand och Besta hoppas såklart. Går så fint vid hans sida med svansen vispande precis som sin gula morfar. Så oerhört charmig men samtidigt lite korkad. De är så lika de två, Besta och morfarn, och vad gör man inte för något ätbart, om än så bara två begagnade muffinspapper när man är en mjuk godmodog och ständigt hungrig labardor.

Musiken strömmar ut högtalarna den här lördagskvällen. Vi, som i han och jag, är på samma våningsplan och såledas uppstår ingen korseld av olika musikstilar och röster. Vi kör ett och samma, enade, kanske inte alltid om låtvalen men om väldigt mycket annat. Tillsammans har vi suttit ner en stund och sammanfattat dagen jobb, delat tankar med varandra och som(nästan) alltid kommit fram till att vi känner det samma. Det finns inga misstag, bara lärdomar. Och jag tänker att jag är så glad över det. Glad över att vi delar så mycket. Tankar, idéer och känslor. Han med de blåa ögonen och det numera gråsprängda skägget, vars arm vilar så tryggt runt mina axlar. Han som kan föra hundar nästan ljudlöst, som om de talade med varandra, utan ord, utan missförstånd. Han som står stadig framför vår brokiga hundflock och vårt slitna slott med en varm famn för mig att vila i när jag famlar. För det gör jag rätt ofta. Famlar. Bland åsikter, tankar, känslor och en hel del annat.

Sedan en vecka tillbaka är det åtta hundar i vår flock. Åtta istället för nio. Vi har snabbt kommit in i de nya ordningarna även om saknaden är närvarande och stundtals påtaglig. De första dagarna märkets en kort period av vilsenhet bland de åtta som är kvar. Lyra och Besta blev ovänner å det grövsta bland annat. De två av alla hundar. Så totalt oväntat. Det gick över snabbt igen och kanske var det inte så oväntat när jag tänker efter för vi har upplevt det förut. Obalansen som kan uppstå i en flock när en äldre individ inte längre finns med. När rollerna ändras och ska fördelas på nytt. Exakt vad Lyra och Bestas uppgörelse handlade om vet jag såklart, de har aldrig varit i närheten av att ens vara sura på varandra tidigare men det och det skulle inte förvåna mig om det handlade om något ätbart för det är det enda jag skulle kunna tänka mig att Betsa skulle fundera över att försvara. Kanske låg det någon liten kvarglömd foderkula i något hörn som Lyra ansåg sig vara den rättmätiga ägaren till bara genom att titta på den. Det skulle kunna vara så. Men tänker jag, lärdomar igen, inte misstag.

Nu ska jag snart knäppa på tvn och se det första avsnittet av nya säsongen av favoritserien Shetland. Jag gör det med ett visst uns av tveksamhet för min idol i serien, kommissarie Perez är inte med längre, istället ska det komma en ny kvinnlig kommissarie till ön och till det ställer jag mig så där tveksam som man åtminstone inledningsvis kan göra till förändringar man inte frågat efter eller vill ha. Det behöver såklart inte betyda att det blir till det sämre även om jag har svårt att se något annat just nu. Jag ska ge det en chans i alla fall, titta på avsnitt ett och undvika att jämföra med kommissare Perez hur det nu ska gå. Troligen kommer att bli väldigt svårt. Nästan omöjligt förmodar jag. Jag ska försöka se det som en lärdom. Inte ett misstag.