Det gav mersmak…
Tidig morgon och jag går i morgonrock på gräsmattan och väntar på att valpen ska kissa. Solen är till min stora glädje tillbaka och inte ett moln syns på himlen. Vardagslycka! Valpen är morgontrött, sträcker på sig och går sedan i sakta mak i daggvåta gräset för att göra det hon behöver. Hittills har inte hon väckt mig på morgnarna utan det är jag som väcker henne när jag tycker det är dags att går upp. Det kan nog vara jobbigt att vara en morgontrött valp när man har en morgonpigg matte tänker jag men hon kan ju alltid sova lite till i bädden på köksgolvet.
Det är något visst med valpar ändå. Hur jobbiga den än kan vara så är de svåra att motstå. Valpen på inledningen är inte Min, det är istället en annan svart labradortikvalp som kommer att ingå i Kopparhultsflocken om någon vecka. Ett tillfälle dör upp som vi inte(läs jag) ville motstå så nu blir det två jämngamla svarta framtidshopp att glädjas och oroa sig över. Man lever bara en gång!
