Det kan inte vara någon hemlighet
Ett letande efter en liten slangkoppling på lördagskvällen fick mig att rensa hur en av våra kökslådor med ”braatthanågongångsaker”. Någon slangkoppling fann jag inte men en hel massa skräp och några nyttigheter. Bland annat har vi nog tändstickor för de närmaste tre åren eller något liknande. Det kan kanske vara bra. Efter utrensningen går nu den en rejäla trälådan i det platsbyggda skåpet i köket går nu så lätt att om drar ut att om vi drar ut den med den kraften vi gjort de senaste åren sedan lådan rensades sist riskerar att få hela lådan rätt in i magen. Rensad är den i alla fall. Slangkoppling återfanns lite senare. Den satt precis där den skulle vara. Alltså redan på plats. Är huvudet dumt för kroppen lida eller något åt det hållet. Det gäller slottsherren den här gången. Lördagsfriden är räddad i alla fall. Och jag fick städat en oerhört rörig låda inte att förglömma. En lycklig pockertcocker har blivit upphämtad av sin längtande familj och den gula unghunden ligger åter på plats i bädden vid mina fötter. ingen konkurrerar om platsen och ingen vankar på köksgolvet. Pocketcockern har alldeles säkert tagit plats i soffan med familjen och pizzakvällen framför melodifestivalen vid det här laget och är helt säkert väldigt nöjd. Kanske lite sliten med efter en vecka på kollo. Det har varit fint att ha henne här igen. Hon är så gullig och rar. Oförarglig. Jag har varit lite fascinerad över hur väl mottagen hon blev men framförallt hur otroligt snabbt hon smälte in i flocken och rutinerna. Nog för att hon bott här förut och varit på besök tidigare men ändå. Hundar är anpassningsbara. Mycket.
Det råder total förvirring bland löptikarna i flocken. Eller mer hos mig. Vem löper egentligen? Och hur många? Svarta Min säger Lakrits men den gula valpen och lilla Till löper också och det har han inte talat om för mig än. Hoppsan. Jag undrar om det var pocketcockerns besök som drog igång dem? Jag torkar bort enstaka bloddroppsfläckar här och var och duttar med papper i baken på tikarna för att reda ut hur vi egentligen har det. De två yngsta som har sina första löp får passa på att ha en viloperiod från träningen nu. Det är mycket att stå i för de unga med hormoner och sådant och var sak får ha sin tid. Träningen får vänta. Fröken Vi löper inte än i alla fall så vi tränar på. Men pälsen dröser av henne och kvar är just nu bara bleka sträva strån som gör att hon nästan liknar en skabbig räv. Tids nog kommer ny fin päls och hon återgår till sitt vackra gyllene jag igen. Imorgon blir det träning med goda vänner, i snöfall efter vad Smhi säger så kanske får fröken Vi har ulltäcket på i pauserna nu när hon är nästan pälslös. Själv tar jag termobyxorna igen och flera lager under jackan. Vinter är inte förbi än även om dagens värmande sol gav oss en aning om att våren snart kommer. Vi sträckte våra ansikten moten solen på årets första fika på uteservering och njöt av nybakat och solvärmen i en paus mitt på dagen. Och det är bara början av vad som komma skall. Kanske är vår allra bästa tid på året just nu? I slutet av februari när precis hela våren och sommaren och all den ljusa tiden ligger orörd framför oss.
Elins supersöta Vi-Cashdotter Knipa ”Runa”
Vårterminen är igång med full kraft nu och kurser och privat träningar rullar på med ny styrka och stor entusiasm från alla inblandade. Det är något visst med uppstarter. Det är kul att komma igång, motivationen är hög och förhoppningarna stora. Det är mycket som ligger framför här med. Mycket väldigt roligt men ibland också en del motiga delar. Det är inte skitkul att träna i regn och blåst. Det är långsamt att vänta in unga hundar som behöver mogna och rätt trist att trampa runt i något som känns som ett evigt fotgåendeprojekt. Tråkträning. Jämmer. För några. Andra är som vissa hundar, tycker allt är nästan lika kul bara man får komma ut. Så här i kursuppstartera pratar vi en del om styrkor och svagheter hos oss själv och hundarna i träningen. Hur vi kan tydliggöra dem och vad som behöver tränas lite extra på och hur. En av styrkorna hos oss föraren kan vara just motivationen till att träna som gör att vi går ut trots tråkigt väder och faktiskt tränar. Får jobbet gjort. Bakom resultat och välfungerande, väldigt duktiga hundar ligger otroligt många träningstimmar. Det är nog inte så att de som ”lyckas” inom hunderiet gång efter annat får särbegåvade hundar som knappt behöver tränas alls utan snarare att de med tydlighet och stort intresse verkligen ser till att lägga de timmarna som behövs. Förvisso är en del hundar enklare en andra och en del förare mer begåvade än oss vanliga men det är inte hela sanningen. Såklart. Så en av styrkorna hos oss hundförare skulle kunna vara just den att vi tränar. Att vi tar våra hundar och går ut för en rolig stund tillsammans även om inte väderförutsättningarna är de bästa. För även om varken vi själva eller hunden är supertalanger och ”har det” är chansen stor att vi närmar oss det ju mer vi övar och ju mer erfarenhet vi får. Det kan inte direkt vara någon hemlighet att övning ger färdighet.
