Det kommer dagar när man tänker ett tag

Det förvånar mg själv när jag hänger upp de nya handdukarna på badrummet. Mörkbruna och skogsgröna. Inslag av senapsgult. Mina färger för all del men så mycket sjuttiotal när de hänger på plats så minnen av de bruna hallen och de orange textilierna fullkomligt ramlar över mig. De värsta färgerna jag visste då, särskilt i inredning, I många år vill jag bara ha pastell, sedan gick det över varma färger vidare till neutralt beige och vitt. Nu är jag tillbaka på sjuttiotalets färger och tänker att allt går igen. Livets går i cirklar och det som en gång varit helt ute kommer garanterat igen om vi bara väntar tillräckligt länge. Nog är det så i hundträningen med tänker jag. Närsöksignal till exempel. Den fanns knappt när jag började. Men så introducerades den och blev till nödvändig och oersättlig. Men nu. Nu börjar vi släppa på det igen, tänka på att inte störa hundarna i onödan utan låta dem utveckla sökandet och de medfödda egenskaperna med så lite påverkan från oss som möjligt. Inte massa blåsande. Så nu är vi inte så långt bort från där vi var när jag började vad avser söksignalens funktion och användande. Visst är det intressant? Och lärorikt.

Vi gör en utflykt så här på fredag eftermiddag slottsherren och jag. Åker genom det grå landskapet där alla färger ligger på marken och resten är grått och trist men jag finner det vackert att se allt det jag inte sett på ett halvår när löven suttit på träden. Plötsligt blir det nytt att upptäck och fundera över. Platser, hus och bilder jag tar med. Vi pratar om hundar förstås, hundars varande och hundars tränande och allt det där andra och när slottsherren tycker jag pratar för mycket startar han musik han vet jag gillar för då blir jag tyst, jag måste nämligen lyssna noga på texterna och känna in. Att prata samtidigt som jag gör det tycks mig omöjligt. Det vet han såklart så han får en stunds lugn och ro för egna tankar. Vi åker till Skara, till den nya för oss nya jaktbutiken med det stora utbudet. Jag tänker köpa byxor av lite mer vintermodell för jag vill ha det och långkalsonger av ull för jag behöver det. Jag prövar och prövar. Byxor av olika modell och storlek, Slottsherren springer som en tätting mellan provrummet och klädstängerna för att hämtar nya storlekar och andra modeller medan jag väntar bakom draperiet. Helt uppenbart är min kropp något felkonstruerad för hittar jag byxor som sitter bra upp till är de tio centimeter för långa ned till. Jag prövar sex par. Minst. Sedan köper jag varsin jacka till oss, långkalsonger, lite reagodis till hundarna och en coka cola och känner mig nöjd med det. Sedan åker vi hemåt genom den mörka kvällen och pratar om hur fort man ändå vänjer sig vid mörkret och att de mörka kvällarna hamnar i normalläge och ljusa sommarkvällar känns fruktansvärt avlägsna och nästan omöjliga att förstå att de ens existerar. Sedan lyssnar jag på lars Winnerbäck och slottsherren kör utan störning. På hemvägen ser vi några tända julbelysningar och till och med adventsstjärnor och vi säger till varandra (Winnerbäck för ursäkta pausen) att nu är väl verkligen tiden ändå ur led men så tänker jag efter och plockar fram kalendern och inser att första advent bara är fjorton dagar bort så helt fel ute är de inte. Men känslan av att vi fortsatt är någonstans i slutet av september dröjer sig kvar hos oss. Lite stressad känner jag mig plötsligt med, för jag tänker på slottets alla förbannade fönster som jag älskar men som fortfarande inte blivit putsade sedan jag hade samma tankar inför advent förra året. Å andra sidan. Vi har levt gott sedan dess. ingen har gnällt över våra smutsiga fönster och ingen har erbjudit sig att putsa dem. Så det är väl bra nog ändå tänker jag. Och vi lär klara ännu ett år utan fönsterputsning inför första advent. Namaste och tack. För allt.