Det måste ha sin gång
Vi har barmark och ljuset är verkligen på väg tillbaka. Det är skönt att känna att vi är på ”rätt håll” eller hur man skulle kunna uttrycka det, men det räcker inte riktigt hela vägen för mig ändå. Jag går mest och väntar på ”jag vet inte riktigt vad”, famlar runt och rycker i diverse idéer och tankar för att hålla rastlösheten stången. Jag har lite svårt att hitta rätt. Förmodligen är det en högst normal reaktion efter förlusten av Mer. Jag visst att det den dagen skulle komma, jag har förberett mig, processat, varit nere på djupt i beslutet och vänt. Nu är känns det mest tomt. Förgäves försöker jag hitta något att fylla tomrummet och tankarna med men det bästa är förstås att låta det ha sin gång. Saknad behöver bearbetas i sin egen takt. Tur att jag har flera andra hundar som upptar stora delar av mina tankar och håller mig sysselsatt. Och någonstans, någonstans långt inuti gror ett litet för med inspiration, en strimma ljus som växer sig starkare.
Jag har påbörjat projekt med att gasa på Besta genom att skjuta tennisbollar till henne. Det där tennsbollsröret till apportkastaren är synnerligen användningsbart. Med två bollar i röret flyger de alldeles lagom långt och skottet blir bara till ett litet dovt ”boff”. Inte helt oväntat tyckte Besta det var väldigt roligt och då tyckte såklart jag det med för jag blir såååå glad av att se henne springa sitt snabbaste och leta med riktigt sug i marken. För det gör hon verkligen när hon sätter den sidan till och så blev det nu. Jag försökte verkligen ha så lite lydnad som möjligt inblandad i träningspasset men jag fick verkligen stålsätta mig för att klara det. Jag är en sann vän av ordning och reda när det kommer till uppförandet i träningen och jag måste verkligen jobba på att inte dämpa och styra upp. Det kommer så naturligt hos mig, och fungerar så bra när det gäller heta hundar med mycket motor som jag är mer van vid, men betydligt sämre med spontanlydiga vattenkammade skolflickshudnar Jag får verkligen bjuda till här och anstränga mig för att släppa loss och låta henne vara wild and crazy. Jag skulle kunna lämna det här, inte skriva mer om Bestas ”gasapåprojeket” förrän jag slutfört det och har facit i hand. Inte tala om hur det gått förrän efteråt och på det sättet skriva historien så som jag vill den ska vara. Det känns lockande. Men inte helt rätt så jag kommer skriva om det lite mer efter hand, under pågåendet.
Tio minuter Till blev det idag med. Fast mer trettio minuter till egentligen. Trettio roliga och givande minuter. Hon är så rolig att jobba med lilla Till. Galet positiv till allt, och lätt att ha att göra med. Lite apporteringstid på dagens schema och vi jobbade med en del linjer och tecken och signalförståelse. Jag kände själv hur jag log med hela ansiktet när hon rättade sig själv ett par gånger så hon råkade ”lyssnade fel” först. Heja Till! Hennes lillasyster är inte så dum hon heller. Fast betydligt busigare. Jag fortsätter försöka fota henne, lillasyster Lass, försöker få till ett foto som gör henne rättvisa men det visar sig i stort sett omöjligt. Bilder blir det. Jag knäpper och knäpper och hon fastnar på bilderna men ser liksom inte riktigt ut som sig själv hur jag än gör. Dessutom är hon svart och det är alltid svårt att fota svarta hundar. Men det är inte det som är felet i Lass fall, det är mer hennes uttryck och uppsyn. Som om hon gör grimaser varje gång jag trycker av avtryckaren. Jag begriper inte varför det ska vara så svårt? Hon kanske bara inte är så fotogenic?
Därför blev det inget foto på Lass i det här inlägget utan ett på Lad när han var lite yngre och fortfarande hade ganksa mycket vita inslag i sin päls.
