Det svåraste först
Den senaste veckan har vi haft besök av två familjer med sångsvanar. De beter av fältens mellangröda tillsammans med rådjuren. När det ljusnar och jag tittar ut genom fönstret liknar fältet savannen i Borås djurpark. Fast med svenska djur istället för Afrikanska. Rådjur ligger och sover utspridda i gräset, svanarna betar mellan dem medan en flock dovhjortar har grupperat sig en bit längre bort. Det hela ser idylliskt och nästan magisk ut i de sprakande höstfärgerna och lär väl göra en kort stund till innan älgjakten tar fart för dagen och en storm får löven att falla. Hösten är magi, på sitt eget sätt precis som de andra årstiderna. Den känns med. En del i mina leder. Jag funderar om det beror på åldern. Har samma tankar om det varje höst tills jag minns att det faktiskt varit så i väldigt många år. Absolut innan jag kunde skylla på åldern. Då tror jag att jag skyllde på hormoner istället. Jag vet inte. Hösten känns varje år innan jag kommit in i rutiner med långkalsonger, vinterstövlar och undertröja. Så är det bara. Men det är ett lågt pris att betala för att få följa årstidernas växlingar.
Svanarna har visat sig vara utmärkt störningsträning med. Särskilt rädda är det inte men tillräckligt vaksamma för att lyfta och lämna fältet om någon kommer alltför nära. När jag tränade unghunden sist höll de sig en lagom bit bort men lyfte efter en stund och flög väldigt lågt över oss samtidigt som den unga svarta letade efter en tennisboll. Unghunden höll måttet, kikade upp mot svanarna ett ögonblick och återupptog sedan letandet efter bollen.
På sned! Diagonaler var temat. Vad är egentligen rakt? Här ett mål diagonalt över båda staketen. Min har varit med och lagt ut apporten så hon vet var den finns. Så hon är högt motiverad när vägen ut är krånglig. Jag vill ha det så. Så vi samlar på oss så många rätt som möjligt i grundträningen.
Vi det annat träningspass som inföll i en oväntad paus mellan jakter och jobb i veckan tränade jag vidare på ”ut” hundra åttio grader. Jag jobbar med ”ut” utan handtecken och skickar unghunden diagonalt mot terrängen. Vilket innebär att jag kommit tillräckligt långt i grundträning för att inte låta henne använda stöd av terrängen utan tvärtom. Och att jag inte bryr mig det minsta om huruvida hon snurrar åt höger eller vänster på kommandot. Hon vänder snyggt rakt bakåt på mitt ut-kommando och det räcker mer än väl. För mig.
Det är såklart svårare och mer onaturligt för en hund både att ta linjer och gå ”ut” diagonalt i terrängen och över hinder så det vill jag lära först. Så tidigt som möjligt. Lite förenklat kan man säga att det är enklast att lära det svåraste först för då blir allt annat bara lättare efter det. Dessutom är det ofta så att det en hund lär sig först sätter sig starkast. På gott och och ont. Det tål att funderas över och därför vill jag så tidigt som möjligt i träningen lägga både linjer och ut-träning diagonalt mot målen. Diagonalt över terrängskiften, vatten och andra hinder och förbi åkerholmar, uddar och buskage. Bland annat. Samma tankar om träningen går igen i sökträningen och nosarbetet men mer om det får det bli en annan morgon. Eller kväll.
Söta Lillie är alltför liten för regelrätt träning än förstås. Så hennes ”ut” och diagonaler får vänta på sig. Däremot tränar slottsherren lite följsamhet med den glada valpen och igår fick hon pröva att apportera fasan och and i en ”inte nu” övning. Sötaste valpen gör sitt yttersta för att göra alla rätt under slottsherres ledning fast hon inte egentligen vet vad hon gör och man kan inte annat än le åt henne och vara väldigt nöjd. Så gullig och duktig.
