Din vilja är min lag

Yngsta dotter påpekar för mig hur bunden den gula hunden är till mig då vi vandrar med hela hundflocken till en skogsjö vid dotterns besök. ”-Det blir inte lätt för någon annan att ta hand om honom” menar hon och tycker han den gula labradoren är i det närmaste fastnaglad vid mig. Jag har inte riktigt tänkt på det så men inser att hon nog faktiskt har en poäng där. Jag och den gule labradoren är väldigt nära. Vi hänger tillsammans mest hela dagarna, promenerar ihop, tränar tillsammans och arbetar ihop. När jag numera allt mer sällan åker iväg på andra jobb utan hundarna är det ytterst få timmar vi är ifrån varandra överhuvudtaget. Vi har blivit tätt sammansvetsade med tiden. ”Din vilja är min lag” tycks den gule hunden säga när han tittar på mig och naglar fast min blick. Ansvarstyngd känner jag trycket mot axlarna. Kan jag mantla den rollen? Sekunden senare tänker jag att det inte är så allvarligt. Vi är ju kompisar och det finns inga krav från den gule hunden, bara en vilja att trofast vara till lags. Sämre vänner kan man ha. 

Vi har en fin förmiddag vid skogsjön. Hundarna badar och roar sig i blåbärsriset medan dottern och planerar och filosoferar om lite av varje. Goldentiken simmar och simmar, hon verkar ha ett oändligt intresse för vatten, det började redan när hon som valp badade framtassarna i vattenskålen och det har hållit i sig sedan dess. Hon kajkar runt kors och tvär över vattenytan medan de andra rätt snart tröttnar på simmandet och tar sig iland för att utforska. De hittar en död rutten gödda till mig förargelse, någon rullar sig på den och en annan hinner tugga i sig en del. Det är tur att vi är vid en sjö tänker jag både när jag behöver tvätta gäddresterna från händerna efter att ha plockat ut delar av den ur Lakrits mun och när jag känner hur goldenhunden luktar då hon tagit sig i land och hunnit rulla sig i gäddresterna hon med. Efter en del stök med alla fiskben får hundflocken pausa i skuggan medan dottern och jag tar en fika på klippan. Jag har plockat ner enkla ostsmörgåsar, kaffe och vatten i ryggsäcken och det smakar ljuvligt i solskenet. Ibland är det enkla det godaste men troligen hade jag inte tackat nej till en chokladkaka om någon erbjudit en. Hundflocken får såklart också en ostsmörgås när vi fikat klart. När man fikar ute delar man med sig. Söndersmulad i ett närsök letar hungrande hundar med dreggeltrådar hängande i mungiporna efter smulorna och särskilt efter ostbitarna. Men inte Rota för hon gillar inte ost av någon oförklarlig anledning. Efter att ha badat en stund till går vi sedan mot bilen för hemfärd och jag tänker att det finns betydligt sämre sätt att tillbringa en sommarförmiddag på. Trots ruttna gäddor.