Don’t try to MAKE ite happen. Get it ready and LET it happen.

Det är mycket mörkt nu. Mörkt på andra sidan fönstret fast klockan bara är strax efter fem. Mörkt, starkt chokladte och riktigt mörk choklad till det. Sjuttiofyra procent. Men det är ljust inne. I sinnet och det är väl ändå huvudsaken. Det är mycket mörka hundar med, nästan hela vår flock består av svarta hundar numera plus att Shiv är här på besök några dagar så det blev en svart till. I förmiddags fanns det tid för var sin träningstund med de två yngsta svarta. De stunderna är oändligt uppskattade och värdefulla. Aldrig är jag väl så nära ”nuet” som när jag går ut själv och tränar unghundarna. Mobilen ligger ljudlös i fickan eller kvar hemma och jag är om inte hundra procent närvarande så i alla fall nittiofem. De stunderna gör också underverk för relationsbyggandet. I en stor syskonskara är det såklart konkurrens om att få vara ”den utvalda”, den som får gå med ut på träning. Konkurrensen positiva betydelse är i det fallet stundtals väldigt underskattad. Idag var det Pals tur först. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om honom och vår gemensamma träningsstund utan att det ska låta märkvärdigt och skrytigt. Men han har verkligen något extra. Något jag inte upplevt tidigare trots ett rätt stort antal hundar. Han är definitivt inte den vackraste unghund jag haft men jag vill påstå att han är den mest begåvade. För sin ålder i alla fall. Några ospårade linjer blev det idag, med terrängskiften av olika slag. Varsamt men medvetet utmanar jag honom med allt fler svårigheter med tanke om att ge honom bra erfarenheter inför framtiden redan nu. Efteråt var jag såklart glad och uppsupen till sinnet trots det fina regnet som föll. Det är sådan jag känner mig varje gång jag umgåtts med Pal en stund. Hans enorma arbetslust och samarnetsvilja har den inverkan på mig. Sedan var det Lass tur. Under hennes uppväxt har väl långt ifrån alla träningspass varit upplyftande, snarare tvärtom. Men. Jag vet jag har skrivit det förut. Sagt det förtut. Flera gånger. men det tål att upprepas. Det har verkligen vänt och nu vågar jag tro på det på riktigt. Allvar. Det är hon och jag nu. Vårt samarbete har vuxit fram från det att vi stretat åt var sitt håll till nu när vi sammansvetsade genomför träningspassen och övningarna. Det är knappt att jag tror det är sant när jag tittar på oss. Hur hittade vi hit? Många irrvägar senare nådde vi verkligen fram. Inget är klart än förstås, vi är fortfarande bara i början men känslan har ändrats något enormt. Mer än jag trodde var möjligt faktiskt och det bara på några månaders tid. Så jag skulle väl kunna skicka med det då, som råd och insikt. Varje unghund och varje relation är unik. Låt det ta tid, ge dem tid och gör ad du kan. Det kan verkligen vara värt det. Ur flera aspekter.