Education progress best when knowledge is shared openly and freely

Jag tar in Min och Vi i köket till mig. Tänker att vi kan umgås på lite avslappnat vis medan jag knappar på tangenter och förbereder middagen. De båda tikarna stormar in själaglada över mingelstunden fast att jag är ganska osocial när jag sitter vid datorn. Kanske väntade de sig varsin Kong med mjukmat från frysen? Hade mina vänner inte varit två hundar hade vi troligen sippat på lite varm glögg med rejäl alkoholhalt(den är godast) medan vi småpratade och knaprade på mandel och pepparkakor. Men nu är de ju hundar och det är en vanlig tisdags eftermiddag och inget extraordinärt alls egentligen, glöggen får vänta. Det är lite mysigt ändå, med julbelysning och snö på utsidan och sällskapet på köksgolvet. Av någon anledning är det mycket hund i slottet, mycket hund i mitt arbete, mycket hund på min fritid och mycket hund i mina drömmar. Jag andas hund faktiskt. Så till den milda grad att jag inte längre känner lukten av dem och deras fuktiga pälsar eller finner hundhår på kläder och i maten som något oaptitligt eller ohygieniskt utan som en naturlig och välkommen del i livet. Däremot skulle jag tveklöst sakna håren om de inte fanns där. För att inte tala om hundarna.

Så sitter jag där vi köksön med två av flockens hundar vid fötterna och unnar mig en lång fikastund med tid för eftertanke och frusna fingrar att tina upp efter en hel dag i minusgraderna. Precis som jag skrev i dagens korta instagram inlägg är livet alldeles för kort för att inte unna sig långa fikastunder, särskilt på vintern tänker jag och funderar över om jag inte ska engagera slottsherren i ett lussekattsbak i kväll. Eller om vi ska ta oss till närmaste gatubelysning fyra kilometer bort och träna följsamhet med unghundarna. Fast helt ärligt låter lussekattsbaket mer lockande, inte minst att äta de varma katterna till en kopp te och ett hundprogram från kunskapskanalen på tv djupt nersjunken i den alldeles för sköna soffan. Troligen med Lyras ögon fixarede vid mina eller fatet med lussekatter. Hennes hunger vet inga gränser för tillfället och jag förstår nu att hennes nya bästisskap med mig troligen handlat enbart om tillgången till mat som jag står för. Plötsligt är hon lättköpt och med bara några ytterst små mutor har jag lyckats få henne att välja mig och cirkulera runt mig vart jag än rör mig. Inte illa. Men det kostar lite också förstås. Jag kommer inte undan hennes mörka ögon och genomborrande blick. Hon kan konsten att titta en rakt i ögon utan att blinka. Länge. Hon viker sig inte och när jag känner mig tillräckligt besvärad av hennes genomträngande blick ger jag såklart efter och delar med mig av fikat när slottsherren inte ser. 

Det är lite annorlunda men min svarta unghunds blick. Hennes mörka mandelformade ögon kikar varsamt på mig. Vaksam. Det finns inget uppoffrande eller krävande i hennes ögon, istället speglar de hennes mjuka sinnelag och jag tänker att ögon säger otroligt mycket. Själens spegel eller något sådant. När jag möter hennes blick känner jag att den djupnat en del. Rättare sagt att vår relation har djupnat och jag inser att jag börjat fästa mig vid henne ordentligt, inte bara i blicken utan hela hunden. Det kan ta lite tid innan jag gör det nu för tiden. Av ren självbevarelse drift kanske. Alltför många av mina hundrelationer har avslutas för tidigt av olika men lika tråkiga skäl varje gång. Men nu känner jag som sagt hur relationen till den svarta unga börjar gå på djupet den med och hur jag släppt in henne i hjärtat. Det får bära eller brista. Några alternativ till det finns egentligen inte. With passion or not at all. Jag väljer passionen även om det gör ont emellanåt.

Flera av dagens privatelever har fått träna sök i dag. I begränsat område. Områden. Det alldeles lagom tjocka snötäcket ger ypperliga tillfällen för den typen av träning och adderar man det vissna blåbärs och odonriset till det blir det ännu bättre. Som en liten parentes måste jag bara påpeka att det händer att det ouppnåeliga ”lagom” faktiskt inträffar. Just nu har det gjort det känner jag, det är lagom mycket vinter, lagom kallt, lagom mycket snö och vintern kom lagom till första advent. Hur många gånger har det egentligen hänt? Lagom känns just nu väldigt nära perfekt och jag undrar vad skillnaden egentligen är? Hundarna och deras ägare fick jobba med att försöka hitta balansen i motivationen i söket. Få det lagom. Träna på uthålligheten och inte skynda som om jorden brinner under tassarna. Vilket en del snabba hundar gärna gör. Fortfarande vill vi förstås få hundarna att förstå att nyckeln till att finna vittringen är att sänka farten, utan att tappa motivationen och bli frågande. Här finns det mycket att göra tänker jag. Mycket att träna på och många bra tips att hämta från olika håll inom jakten och olika hundsporter. Överhuvudtaget tänker jag på att vi har mycket att vinna på att dela med oss till varandra över gränserna och att vara öppna för alternativa sätt att träna och lära på. Lyssna och ta in och inte döma på förhand. Med ett öppet sinne kommer man långt. Eftersom jag lever hund som jag skrev tidigare och är nästan ohälsosamt intresserad av allt som rör hund så är jag inte sen med att ta tillfällen att lyssna på och se duktiga hundmänniskor berätta om hundträning och sina tankar runt det. Mitt eget område har, kanske mest av en händelse, råkat bli fågeljakt och träning av hundar för det ändamålet men inspirationen till träningen finner jag minst lika mycket hos andra hundsportare, vallhundtränare och jakthundstränare och inte minst hos de dressörer som jobbar med hundar för olika former av samhällsnytta. – The wisdom of crowd