En gammal odalman

Det är så mycket som rör sig i mina tankar. Så många ideer och reflektioner och en eller annan eftertanke. Vi har haft jaktprov idag. Tillsammans med fina vänner som ställer upp med mark och som funktionärer. Och så en trevlig och kompetent domare till det. Då är det kul, och extra roligt är det förstås när man får se bra hundarbete och teamwork. Det fick vi idag. Tre ekipage gick hela vägen till excellent, som det heter nu för tiden istället för första pris. Solen sken med, i alla fall under ytterst korta stunder, men vinden var kall, så som den varit hela den här våren med några exceptionellt få och ovanliga undantag.

Det lät lite annorlunda i slottet i går kväll när vi packade bilen inför provet, förberedde det sista och prickade av listan med Lyra trasslande runt fötterna. Då var vi båda tystlåtna, småtrötta och väldigt överens om att det här blir sista gången för ett tag. Slottsherren och jag var eniga om att vi behöver en provpaus på några år i alla fall. Men som kom dagen idag med härliga människor, bra hundar, sportslighet och fin gemenskap och genast kom energin och tankarna om nästa års upplägg och vi kände nog båda utan större omsvep att vi kan tänka oss att göra om det här och att en paus kanske inte är nödvändig trots allt. Det är så med många saker tänker jag, de tar energi men i slutänden kanske det ger ännu mer energi tillbaka. Nu landar vi i det här, sorterar prylar och vilt efter provet och laddar om för nästa år. Eller inte. Vi får se. Kul och givande var det hur som helst. Och väldigt skönt att komma in på kvällen och slippa blåsten.

Jag hörde på radion igen, när jag höll på med provförberedelserna igår, att det hospice vid kusten som det pratats om och planerats för sedan några år tillbaka står klart för invigning nu. Jag vet att jag skrev om det då när bygglovet beviljats, om mig förvåning över grannarnas klagan och förskräckelse över att hospicet skulle byggas på ängen nära dem. För mig var det svårt att förstå att någon ens kunde tänka tanken att neka någon som har kort tid kvar att leva att få bo på en vacker plats i lugn miljö en bit bort från den vanliga sjukhusmiljön. Jag tänker på den som är sjuk och på de anhöriga med. Att det kan vara väldigt betydelsefullt och kanske också lindra en liten, liten smula att få vistas på en vacker plats och se naturen och havet utanför fönstret istället för en grön sjukhusvägg åtta våningar upp den allra sista tiden tillsammans. Hur kan någon frisk fullt levande människa neka någon i livets slutskede det? Nu var det dags för invigning som sagt och väldigt många verkade uppriktigt glada över hospicet och stöttande men till min förvåning intervjuade reportern några grannar som fortsatt tyckte det var förfärligt att döden skulle bo på deras strandäng mitt i ett villaområde. Jag undrar var döden då ska bo? Var i våra liv har vi tid och plats att inse det oundvikliga som en naturlig del av livet? En del som också behöver få utrymme, bejakas och finnas där. Som vanligt har jag inte svaret men det gör mig glad att hospicet är klart och ledsen att människor som är friska nog att flytta någon annanstans inte är beredda att dela med sig av en strandäng.

Nu tänker jag på hospicet och människor i livets slutskede med vi packar om bilen och brer nya smörgåsar till morgondagens spanilevent med ett styng av sorg i sinnet men också massor av tacksamhet över att vi är friska nog att ens ha möjligheten att packa bilen och frivilligt och helt på egen hand kunna stiga upp klockan fem en söndagsmorgon för att ge oss iväg på utflykt. Det finns absolut inget att klaga över någonstans när det gället det. Överhuvudtaget. Remember!

Döden tänkte jag mig så– en dikt av Bo Setterlind

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden

Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden

för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen

och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.