En varg söker sin flock
Höstrusk. Igår vände det när veckor av sol och uppehåll avlöstes med gråväder. Blåst och regn. Det var mysigt i ungefär en kvart sedan blev jag uppgiven. Tänkte på den långa perioden av mörker och grått som väntar och hur alla aktiviteter ska tryckas ihop under de korta dagarna. Inklusive en aktiv valp och ett gäng unghundar. Pust. Men som man bäddar få man ligga. Det är bara att kavla upp ärmarna, bre på ett leende och ta sig igenom. Ha! Det gjorde valpen med, tog mod och envishet till sig. Lyckades bryta sig igenom grinden i trappan och sprang fort upp på övervåningen. Och jag är säker på att hon log. Hon låter sig inte stoppas. Det är märkligt med, hur medveten hon är om att hon gör något hon inte borde och hur mycket roligare det verkar vara med hyss än annat. Hyss i mitt mänskliga perspektiv. Valpen själv är nog bara nöjd med att ha fått använda sin uppfinningsrikedom och lyckats med ännu ett ”mission impossible”. Jag kommer få att göra med henne tror jag. Redan steget före. Valpen alltså.
Visst är tre ett lyckotal?
På promenaden vill fröken Vi rulla sig i något hon hittar. Hon gör det med eftersom jag inte hindrar henne. Gravida får ju precis som de vill, eller hur? Som tur är valde hon inget illaluktande. Inget jag känner i alla fall. Gulliga Lillie gjorde det härom sist med. Smetade in sig i något vidrigt kladd. Som verkligen stank ruttet. Man kan undra varför de gör så, vad det trevliga ligger i med att lukta skit. Fast jag tänker att vi människor gör något liknande vi med, kanske inte så vi luktar skit förstås, för vi väljer andra dofter. Sådana vi uppskattar. Parfymer, en blommig schampodoft eller frisk roll on under armarna. För att vi inte vill lukta dåligt. Eller möjligen för att det mer ursprungligen handlar om att vi vill dölja vår egen doft för andra. Inte avslöja oss. Vi klarar inte av andras dofter heller. Behöver nytvättade lakan i hotellrummet för vi kan omöjligt sova till någon annans doft. Vi tror det handlar om hygien och renlighet när det egentligen är lukterna som styr oss. Så kanske är det inte konstigt alls att hundar är lite ”äckliga”. De har bara en helt annan uppfattning än oss om vad som luktar gott än . Ett djupt rotat beteende som är viktigt för dem men besvärande för oss. Så jag låter Vi rulla sig en gång till, tänker att det kanske ingår i hennes naturliga instinkter och fyller ett behov för en dräktig tik. Fast gulliga Lillie håller jag kort, för hon har uppenbart inga gränser alls i sitt doftregister. Vidrigt faktiskt.
Inte bara vilda djur på våra promenader
För några dagar sedan fick jag frågan igen. Jag har fått den vid ett par tillfällen det senaste. Frågan om jag trivs med mitt jobb och är där jag vill vara. Jag svarar såklart ”ja” direkt utan närmare eftertanke, men frågan får mig alltid att fundera lite. Reflektera. Är jag det? Där jag vill vara. Efter en stunds analys kvarstår svaret. Ja, jag är på rätt plats. Men jag skulle förstås också kunna tänka mig att rädda världen mer påtagligt med, vara mordkommissarie, kirurg eller trädgårdsmästare. Författare. Drömmar. Men jag nöjer mig nog med lite kompetensutveckling inom mitt eget område. Stannar kvar där jag är och utvecklar lite till. Om inte annat ser hundflocken till att det sker. Med en stor flock och minst en valp varje år pågår en ständig kompetensutveckling. En jag inte kan missa och inte vill vara utan. Jag är hemma.
