Ett år och många hyss senare

Jag förstår inte hur någon..

så träffande..

kan måla en hund..

den aldrig mött.

Ändå har någon gjort det, för på väggen i ett av slottets rum sitter en inramad poster jag köpte för flera år sedan föreställande vår Lakrits med en and i munnen, målad av en konstnär som varken sett eller träffat honom. Jag undrar om Lakrits möjligen är en kopia av någon äldre släkting längre bak i leden som den här konstnärens stött på? Labradorer finns det en uppsjö av förstås så det är väl inte särskilt troligt men intressant ändå hur hunden på målningen kan vara så på pricken lik honom. Och helt omöjligt är det såklart inte.

Vädret har växlat mellan korta regnskurar och solsken det senaste och nu rätt sent på kvällen syns en mäktig regnbåge på himlen. Den går ner, eller börjar jag är lite osäker på vilket det är, i ekhagen på andra sidan fältet och det lyser extra av den på de gamla ekarnas stammar. Kanske borde jag gå dit imorgon och leta efter skatten. I hörnet på staketet åt regnbågens håll sitter en mörk rovfågel. Jag tror det är en ormvråk men vågar inte slå vad. Den verkar komma dit varje kväll. I alla fall de sena kvällarna jag sitter vid köksfönstret och slänger en blick ut över trädgården. Igår kväll spatserade den runt på gräsmattan och såg ut som den plockade fröer eller daggmask. Gör rovfåglar det? Något särskilt måste det vara i just det hörnet av gräsmattan eftersom fågeln återvänder dit och håller sig just där. Kanske har den funnit en skatt den med? Jag är som alltid gränslöst nyfiken men lär nog inte få svar.

Lilla Till ligger utslagen vid mina fötter. En helkväll i trädgården med de andra kostar på när man är liten. Jag är nöjd för jag tycker det är oändligt skönt när valpar sover. Det är också väldigt skönt att hon blivit äldre så hon kan börja hänga allt mer med övriga flocken. Återstår att lära henne hundluckan för den koden har hon inte knäckt. Däremot har hon hittat en annan lösning på lucköppnandet. Hon sätter sig på utsidan och kikar in i den minimala plexiglasrutan i luckan och så skäller hon. Visst kommer jag till undsättning, ser det lilla söta cockeransiktet med den kavata uppsynen, drunknar i charmen och öppnar luckan. Det har hon lärt sig. Eller lärt mig. Såklart!

Gulliga Lillie fyller 1 år och många hyss senare hon är inte längre gulliga Lillie. Det beror inte på ett årsdagen egentligen men det hör nog ihop med åldern att antalet hyss utökats, så som det brukar göra i tonåren. Hon är inte ”gulliga Lillie” längre för hon har i stället blivit ”äckliga Lillie”. Lillie som äter skit och som rullar sig i skit och som slickar mig ansiktet när hon ätit skit. Hon nöjer sig inte med vilken skit som helst heller utan det ska helst vara rävskit eller kattskit. Det är vidrigt och sätter faktiskt hela vårt förhållande på prov. Mitt och ”äckliga Lillies” alltså. Efter morgonens joggingrunda ville jag inte ta i henne ens med tång men var tvungen ändå för att kunna duscha av henne med vattenkannan innan hon överhuvudtaget kunde få gå in i hundavdelningen. En annons på blocket föresvävade mig en stund men jag backade på det eftersom Lillie trots allt är slottsherrens hund och dessutom hade födelsedag. Livet med en hundflock bjuder på lite av varje. En del mer uppskattat än annat.