Ett beslut är ofta ett bevis på att man blivit trött på att tänka

Jag är vad man kallar en känslomänniska. En sådan som låter sig styras av känslor i allt för hög grad. Åtminstone tror jag att jag är det. Fast jag är inte känslomänniska på det sättet att jag kastas emellan kraftiga glädjeyttringar och gråt i plötsliga attacker utan mer på det sättet att jag låter känslorna styra i mina beslut. Impulsiva känslor stundtals. Det är bra tänker jag, att låta känslorna vara en del av spelet. Men påfrestande med för det tar ibland ohälsosamt lång och krånglig tid att komma till beslut eftersom känslorna kommer i vägen. Det ka också bli en del bekymmer då jag låter andras tyckande ta för stor plats bland mina känslor i beslutsfattandet. Därför husarer jag noga med hur mycket intryck jag tillåter mig att ta del av och inviger endast människor som jag vet ger mig en push i rätt riktning i mina idéer när jag står inför ett beslut. Men mest håller jag mig för mig själv ute i naturen när jag funderar. Sätter på mig skygglappar från omvärlden. Förlitar mig på att finna svaren bland mina egna tankar och suset bland trädkronorna och granars suckande i blåsten. Det fungerar ofta bra. Betänketid i lugnet och tystnaden. Tankar tänkta till dess ände. Om det finns en sådan. Ände alltså.

Jag fattar väldigt många bra beslut där. I ensamheten i naturen. Sedan är det väl lite si och så med uppföljningen av besluten. Jämmer. Jag kan vara så övertygad när jag går där. Så säker och bestämd. Mål och mening ligger framför mig på en spikrak väg. Jag vet precis hur och vad jag vill. Så många oslagbara idéer som fötts där. Solklara. Men så går jag ur tystnaden, dagens timmar rullar vidare och för varje mänska jag möter bleknar mina beslut. För känslorna drar i väg i en annan riktning så snart någon annan inte är lika positiv till dem som jag själv. Nej det är klart tänker jag då, kanske borde jag inte. Dyrt blir det också. Osäkert. Jag har det ju ändå bra precis som det är. Nöjd och tillfreds. En del idéer lever förstås vidare ändå. Genomförs dessutom och ofta med gott resultat. Men jag är sträng mot mig själv de gångerna. Sätter ribban högt och förväntar mig bättre än förra gången. Det är inte särskilt snällt för jag vet ärligt inte hur jag ska kunna prestera bättre för varje gång när jag vet att det jag gjorde innan var riktigt bra och egentligen på toppen av vad jag kan. Det hela är faktiskt rätt orimligt. Jag funderar över det när jag tänker på ”The Boss” med, Bruce, han som bekant varit på turné i Sverige och Norden igen och levererat konserter på magisk nivå i äkta Springsteen anda. Men jag ser ju också folks ifrågasättande och jämförande. Han var allt bättre sist. Jag är en aning besviken sa någon, för han är inte riktigt på samma nivå som i den totalt makalösa showen han bjöd på förra gången jag såg honom live. Men hur skulle han tänker jag? Hur ska han kunna toppa det han redan toppat? Kanske behöver vi finna oss i att Bossen är bra varje gång men inte bättre än sist. Kanske ska tilläggas att jag själv inte var på konserten, inte någon av dem faktiskt. Jag håller mig till att lyssna på hans musik hemifrån och på deltagarnas recensioner.

Självklart flyttar jag över tankarna till mig själv och hundar med. Inte så att jag jämför mig med Bruce Springsteen på något plan överhuvudtaget. Bara min egen lilla värld. För vi ska ha sommarläger nästa vecka igen och semestern avrundas. Sommarcamp igen den här gången tillsammans med några andra instruktörer tillika goda vänner. Jag ser fram emot det. Jag vet att intensiva och roliga dagar med massa kursdeltagare väntar. Det är några år sedan sist nu. Pandemin kom emellan. Jag vet också hur oerhört fina feedback vi fick på sommarcampen förra gången. Det kommer vara svårt att leva upp till nu det begriper jag. För jag vet att jag var mitt bästa jag då. Det är rimligt att tänka att jag kommer vara det nu med. Men troligen inte bättre.

Förväntningarna kommer fram i hundavelsarbetet med, kanske inte just att vi är så stränga mot oss själva då men mot hundarna. Herrejävlar vad mycket de har att leva upp till. Skyhöga förväntningar på dem och dess avkommer som förväntas bli ännu bättre en föräldrarna. För avelsarbetet ska hela tiden framåt. Nästa generation ska höjas över den tidigare på både egenskaps och resultatnivå. Är det ens möjligt undrar jag? Avelsarbetet har gått alldeles oerhört mycket framåt under de åren jag varit med. I alla fall med de raserna jag intresserar mig för. Hundarna är fullspäckade med allt det vi vill ha och det känns faktiskt orimligt att förvänta sig bättre mer än möjligen små nyanser av förträfflighet som kan bättras på här och där. Samtidigt ställs vi inför andra bekymmer på vår väg mot det utmärkta. Fler sjukdomar och defekter att ta hänsyn till. Kroppar som inte håller. Toppavlade individer och en allt snävare avelsbas bland annat. Som vanligt har jag inte lösning här heller men skulle önska att fler uppfödare vågade gå sin egen väg. Fatta sin egna, ibland kanske lite obekväma beslut och inte bara följa strömmen. Våga pröva lite mer. För all del inte på bekostnad av hälsan men kanske kan man välja den hanhund till sin tik från bredden och inte från toppen? Låta generna fördela sig lite mer och fler individer få ta plats på avelskartan. Inte vet jag. Men jag vet vad jag själv vill när jag ensam fattar mina beslut i skogen helt utan andras påverkan, Det är rätt skönt faktiskt. Nu ska jag bara hålla fast vid dem trots de störningar som kan bli på det känslomässiga planet.