Ett skådespel för den intresserade
Det är kväll i slottet igen och hundarna är inne med oss. Ute hoar en uggla mot den stjärnklara himlen. Ett skådespel utspelar sig på bruna mattan i slottet också. De tre tikarna och en bit morot är delaktiga i det medan övriga hundar och jag själv nyfiket betraktar det hela på en bits avstånd. Det är lektion i tyst kommunikation som utspelar sig på mattan. Blickar som viker undan, huvuden som sänks och svansar som vajar avvaktande. Drottning Lyra sitter på tronen som vanligt. Hon ser märkbart sugen ut på den morotsbit som Rota av någon anledning var först med att finna. Fast hon tar den inte, hon respekterar att den är Rotas, men hon övervakar gnagandet med en bestämd blick. Fröken Vi sitter vid sidan om och tittar lojt upp mot taket. Hon visar tydligt att hon inte vill bli indragen i något, hon är en passiv åskådare och har inte någon åsikt om det som pågår. Rota fortsätter tillsynes obemärkt att gnaga på morotsbiten. Till en början i alla fall, efter en stund tycks hon uppmärksamma Lyra blängande, sväljer försynt den sista morotssmula och vänder blicken och huvudet åt sidan så Lyra kan kolla att inga smulor blivit kvar. Fröken Vi sitter fortsatt kvar intill och ser i det närmaste lite besvärad ut. Jag tackar tikarna för lektion i hundspråk och är tacksam över att jag fick möjlighet att ta del av skådespelet. Att jag var närvarande och uppmärksam så jag inte missade stunden. Intressanta ögonblick kan fort gå obemärkta förbi. När jag tittar mot puben igen ser jag att drottningen tagit plats på bruna mattan med ett bättre begagnat märgben medan Rota ligget tätt, tätt intill och tittar när Lyra gnager, på rygg med den lurviga magen i vädret för säkerhets skull. Retrievrarna har bäddat ner sig i biabäddarna i hallen och Mer ligger vid mina fötter med mjukishunden som han tråcklat in mellan stolsbenen. Det är precis som vanligt med andra ord.
När det är som vanligt brukar min hjärna gå på högvarv, det tillhör också det vanliga och det gör den idag med trots förkylningskaoset som pågår i näsa och hals. Jag har så många ideer, så mycket jag vill förverkliga, som jag vill utveckla och upptäcka. Mina funderingar avbryts av att Slottsherren plötsligt brister ut i gapskratt när han tittar på ett youtubeklipp på datorn i puben. En man jagar kaniner med en korthårs tax och det uppstår en rätt rejäl meningsskiljaktighet mellan taxen och ägaren om vems kaninen egentligen är efter att den skjutits. Jag funderar över om jag inte möjligen borde pröva en tax någon gång, en strävhårig i dvärgformat, medan Mer med viftande svans ställer sig på bakbenen med tassarna i slottsherrens knä för att ta reda på vad som pågår. Lite oklart dock om det var slottsherrens skratt, taxägarens högljudda kommando för att få taxens att släppa bytet eller taxens morrande som väckte den brunes intresse. Kanske han bara ville jaga kaniner han med?
