Ett vårtecken i januari
I fredags var det stor uppståndelse i växthuset där den lilla hönsflocken bor över vintern. inne i växthuset har de också sitt lilla hönshus och det var där uppståndelsen utspelade sig. De har inte använt själva hönshuset särskilt mycket i vinter, mest sprätt runt på golvet eller sovit på sittpinnarna som det finns gott om där inne. Slottsherren var nere i växthuset för att fylla på vatten och kolla så det fanns mat till den lilla flocken men ingenstans såg han Tuppen och de tre hönorna. En kort stund for tankarna mot räven eller något annat olämpligt besök men så kikade han i i huset och fann dem. Alla de tre hönorna och tuppen beundrade något och skrockade nöjt över det som fick deras odelade uppmärksamhet. Ett ägg! Årets första och ett av de allra tydligaste tecken på att ljuset är på väg på riktigt nu. Jag förstår hönsens glädje. Vilken lycka, Nu hoppas jag på fler ägg förstås, så vi kan fylla facket i kylskåpet med fina hemvärpta ägg. Vår lilla hönsflock styrs inte av något elektrisk ersättningsljus, de har ingen lampa så vintervilan från äggproduktionen märks verkligen tydligt. Inte ett endaste litet ägg har de kläckt ur sig på ett par månader minst. Men nu så!
Jag svär ibland. Gnäller med. Inte så ofta men det händer. När någon av hundarna gör något som inte passar riktigt in i min tillvaro till exempel. Rullar sig i skit eller äter skit och springer åt andra hållet för att hämta ett äckligt ben på väg in i förruttnelse när jag kallar. Jag brukar skydda mig med frasen ”man är väl inte mer än människa”. När jag gnäller och svär. Men det är fegt förstås. Som människa kan man bättre. Ibland är jag de tusen bortförklaringarnas moder till ingen som helst nytta med. Fast under helgen har jag mest inte haft anledning alls att vara gnällig eller svära. Bara med något enda litet undantag som handlade om bajs. I övrigt har helgen med hundarna varit bara rolig och träningen har gått bra och alla har liksom bara skött sig. (förutom bajset). Cockergänget har fått sökträning och retrievrarna har drillats lite i tecken och styrda markeringar mellan jobb och födelsedagsfirande. Till och med den gula valpen fick pröva på träning tillsammans med någon annan än mig för allra första gången då jag bad slottsherren följa med oss ut. Allra mest för att jag ville ha hjälp med en liten film till övningsbanken men när vi ändå var ute kändes det också i det närmaste perfekt att låta den unga gula pröva några markeringar kastade av någon annan än mig. Det är så galet roligt med unga hundar! Förutom hundar har helgen varit lite jobb, med ännu fler hundar och firande av en åttaåring med tårta och paket och allt som hör till. Nu går helgen mot sitt slut och söndagskvällen börjar bli sen, utanför blåser hårda vindar i mörkret medan slottsherren uppfinner i hobbyrummet och den gula valpen sover för ovanlighetens skull inte vid mina fötter utan i hög med de andra under trappan. Hon börjar bli stor den lilla och det är dags för mig att inse det. Fortfarande. Jämmer.
