Every dog is a dog of honour
Så läser jag igen. Drabbas av insikten om hur mycket det är som inte går rätt till. I hästvärlden den här gången. Igen. Fast inte inom dressyren nu för den här gången handlar det om en hoppryttare som burit sig väldigt illa åt mot sina hästar. Så illa att det kommer gå käpprätt åt h-vete med hela den framgångsrika ryttarens karriär. Inte mer än rätt men ännu bättre hade ju varit om det aldrig hänt. Det elaka och hänsynslösa han åsamkat hästarna.
Det regnar utanför fönstret. Ett sådant där stilla småkyligt vårregn. Jag öppnar dörren mot slottsträdgården och möts av doften från den fuktade jorden, doften som uppstår just den här tiden på året. Löftesrikt. Snart kommer grönskan att komma igång på allvar och jag tycker mig redan se små späda gröna grässkott intill husväggen. Det är på väg nu tänker jag, allt det underbara den här årstiden innebär. Valpen kissar och vi går in igen. Valp förresten, hon blir strax nio månader. Nio månader unghund med allt vad det innebär.
Jag tänker på det ibland. Unga hundar. Helt ärligt tänker jag på det väldigt ofta för unga hundar är en stor del av mitt liv. Särskilt tänker jag på det nu när våren kickar igång med fullspäckat kurs och träningsutbud för alla som tränar hund aktivt. Tänker att jag lätt glömmer bort hur unga de unga hundarna jag själv har faktiskt är. Flera av dem mitt i tonåren. Och tonåren kräver. Det känner vi nog alla till. De mänskliga tonåren kan vara tuffa, då när man är mitt emellan barn och vuxen, tvärsäker ena stunden och ängslig den andra, göra allt vad man kan för att passa in men allra helst bara vilja vara i fred. Dessutom sover man bort det mesta av dagarna och är ändå trött när man är vaken. För det behövs när nästan all energi går åt till att växa och utvecklas och hantera ett immunförsvar som svajar hejdlöst med acne, fett hår och diverse andra uttryck tänker jag. På mänskliga tonåringar syns sådant väl även om många gör vad de kan för att maskera det. På de hundliga tonåringarna är det lite tvärtom, det synliga som tonårsfinnar märks inte så mycket utanpå men inuti är de minst lika mycket tonåringar med samma problematik. Fast helt ärligt är det väl inte problematik egentligen, tonåren är en helt naturlig fas i övergången till vuxenlivet men en krävande sådan både fysiskt och mentalt.
Jag efterlyser lite mer förståelse för det när det gäller våra hundar. En ung hund har fullt upp med att växa, bygga muskler och få harmoni i immunförsvaret. För det behövs det vila, lugn och ro och tid. Bland annat. Istället blir det nästan under den tiden då hundar tränas som mest intensivt. Det är mycket som ska grundtränas och läras, de ska introduceras i gruppträning i olika konstellationer, miljötränas och socialiseras med familj och vänner och man vill se utveckling med resultat och det snabbt. Ofta tar man tag i drömmar med, planerar för olika provstarter och kanske unghundmästerskap. Stressas över sådant som inte är tillräckligt grundtränat än, alla repetitioner man inte gjort men som absolut behöver göras inom kort. Det kolliderar en aning med den unga hunden som mest behöver sova och vistas i en lugn miljö formad av trygghet och tillit. Såklart ska vi träna de unga hundarna, och starta med, men det är inte så förbaskat bråttom. Det hinns med. Håll koll på din unga hund, läs signalerna och undvik miljöer som stressar och pressar, ta ett steg i taget och ge den unga hunden gott om tid för vila och återhämtning. Titta på din unga hund, försök lägga märke till vad just din individ behöver och när du tränar tänk då på att inte träna efter en särskild metod utan efter individ. Och glöm inte bort. Er tid kommer, ni ska bara ta er igenom tonårsfasen först.
På tal om unghundar: Går det att motstå? Den vakna blicken, de långa ljuvliga öronen och livslusten personifierad. Nej skulle jag säga, det gör det inte.Om du önskar dig lite mer energi, uppskattar en smula galenskap och vill ha en arbetskamrat och vän för livet- skaffa dig en cocker. Det är dagens hetaste tips från mig.
