Födelsedag två gånger på en vecka
Har det kanske att göra med att jag fyllde femtio förra året? Det där att förvirringen verkar öka samtidigt som jag själv upplever mig som lugnare, mer behärskad och ordningsam. Vad vet jag. Men förvirrat blir det ibland. Som idag. Då såg jag att två av Tills systrar uppmärksammades på instagram efter som de fyller ett år. Lite sent tyckte jag eftersom de fyllde redan den tjugosjunde, eller så var mitt instagram inte ordentligt uppdaterat. För fel kunde jag ju inte ha tvärsäker som jag var på den tjugosjunde kullen föddes. Men när ett tredje syskon också uppmärksammades började jag ana oråd och tog fram lilla Tills stamtavla och där stod det svart på vitt. Födelsedag den trettionde i tolfte. Var i hela världen har jag fått den tjugosjunde ifrån? Tvärsäker har jag varit med, så jag inte ens ägnat en tanke åt ett annat datum. Lilla Till är inte ledsen i alla fall, födelsedag två gånger inom loppet av några dagar är det väl ingen som tackar nej till förstås. Så firade lite idag med. Såklart. Tränade sök och apportering tillsammans med bruna Mer, stötte en morkulla som for i väg och landade femtiometer bort och hade fullt sjå att få den lilla att gå fina sökslag efter det. Jag vet ju var den är sa hon och ville rusa rakt fram i riktning mot den försvunna morkullan. Vi kämpade på en stund innan vi bytte mark och startade om. Blev inte lysande resultatet då heller, vi var ganska långt i från känslan av flow så jag pausade. Lät Mer gå en stund i stället och försökte på så vis få den yngsta cockern att tänka i rätt banor igen. Efter ett tag gick det bättre och jag var nöjd. Nästan.
En suddig bild av Kea och råttan i kvällsmörkret under bordet i slottspuben.
Lilla Kea är ensam kvar här av de sju underverken nu sedan Kråk-Lykke rest till sitt nya hem i eftermiddags. Hon tar ensamheten med ro. Leker med den gula labradorvalpen på köksgolvet och umgås med oss. Så särskilt ensam är hon egentligen inte. Ett underverk är helt överkomligt att hantera och på något sätt verkar hon både gulligare och mer timid när vi möter bara henne utan inblandning syskonen. Nioveckors valpar behöver verkligen egentid för att komma helt till sin rätt tänker jag. Få umgås på tu man hand. Med bara en valp kvar tänker jag att jag ska städa och skura hela valprummet imorgon så det sedan kan återgå till att bli de vuxna hundarnas dagavdelning så som det brukar vara. Lilla Kea får bo i köket med mamma Vi och den gula valpen på heltid istället. Det ska bli skönt med lite ordning på slottet igen och det nya året kan väl inte börja bättre än med struktur och återgång till gamla väl fungerande vanor. Det är vad jag vill tro i alla fall.
