För det passar mig

Så var den här då. Den första morgonen efter årets sommarsemester och säsongens första fågeljakt. Jag öppnar dörren och tar in den friska luften från den klara augustimorgonen, känner att jag är en del av livet som pågår och tittar lite ut längtansfullt ut över de tröskade fälten. Stubbåkrar! Nytröskade fält har haft en särskild innebörd för mig redan sedan tonåren. Då gav de enorma möjligheter och vyer för för långsträckta galopper med hästar. Med åren övergick det till att bli oanade möjligheter för dirigeringsträning och långa apporter med hundarna. Efter att ha andats in den friska luften en stund brukar måndagar börja med frukost kombinerad med bokföringen men idag är det något tekniskt fel med med bokföringen och banken ber mig snällt att pröva lite senare så istället inleds morgonen med en text här tillsammans med frukosten och valpen på fötterna.

Valpen som fått långa ben och äntligen börjar få ordning på sin mage igen. Det krävdes gamla klassiska metoder den här gången, ett dygns fasta med risavkok och sedan ris och kokt fisk. Nu verkar magen stabil igen som tur är. Hon är pigg och glad den lilla valpen, fylld av hyss och påhittigheter men hon har plötsligt kommit på att främmande människor kan vara rätt läskiga och gömmer sig helst bakom våra ben när någon dyker upp. Där sitter hon sedan avvaktande och begrundar. Som ett blygt litet barn som håller ett stadigt tag i förälderns ben. Det går säkert över med tiden, med mognad och positiva erfarenheter och jag är glad att hon känner trygghet och vet var hon ska finna stöd i det som känns främmande och otäckt i alla fall. Det är inte alltid lätt att vara liten i en stor värld tänker jag.

Hennes syster, den svarta unghunden, verkar allt mer på hugget igen. Hon har helt klart haft en formsvacka nu i sommar och varit mer tillbakadragen och känslig i arbetet än vad jag sett tidigare. Med ganska stor säkerhet hör det ihop med hennes första löp och hormonsvajningarna efter det och en matte som vill träna och jobba vidare, utmana och förankra och inte riktigt varit uppmärksam på sin hund. Med träningsplanen och ett tydligt schema ville jag skrida till verket med ordentligt planerad träning genom sommaren. Det är ju det roligaste jag vet. Trots lång erfarenhet och många hundar såg jag ändå inte riktigt till att ha unghunden med mig på tåget. Det är så förbaskat lätt att vilja lite för mycket och inte riktigt se individen(unghunden) i andra änden av relationen och planen. Nu är ingen fara skedd för jag såg hennes tveksamhet i någorlunda och ställde om planen. Hon behöver mer utrymme först, mer tid. Få vara unghund och växa till sig i fred ett tag till. Busapportera och finna den riktiga glädjen. Det ska hon få. Sedan ska vi ta upp utbildningsplanen igen.

Med det här i åtanke vill jag ändå slå ett slag för träningsscheman, ordentligt planerad träning, stegringsplaner och checklistor men också en varningens flagga och ett pekfinger. Inga träningsplaner i världen fungerar eller blir bra om vi inte har hunden med oss i planen. Den aktuella hunden som just den individ den är. Det finns ingen bestämd ålder för när en ung retriever är redo för mer strukturerad träning. Några är det vid åtta månader, eller kanske ännu tidigare, andra vi femton månader. Det får vi bara rätta oss efter. Fast jag hävdar ändå att det är bra med en träningsplan. Såklart. För det är verkligen bra med struktur och tanke. Att veta i förväg vad, när och hur man skall träna gör oss säkrare och tydligare. Har vi dessutom koll på hur vi ska försvåra eller förenkla (stegringsplan) behöver vi inte fastna i träningen utan kan direkt flytta oss ett steg fram eller tillbaka i träningen efter behov. Tydligheten som kommer det är oöverträfflig! 

En del skriver träningsdagbok efter varje träningspass, antecknar och skriver ner hur träningen har gått och vad som ska tränas vidare. Andra menar att träningsdagbok efteråt inte ger något av värde utan att det bästa är ett tydligt träningsschema innan träningen. För det som kommer framför är oändligt mycket viktigare än det som redan varit i en hunds värld. Sant och klokt i och för sig tänker jag. En del skriver ingenting alls. De har inget behov av det utan tränar målmedvetet mot en klar bild utan ett enda ord nerklottrat. Själv tillhör jag dem som skriver, och tänker, mer efteråt. Bra eller dåligt låter jag vara osagt men för min del är det tydligt att jag först efter jag skrivit ner det jag gjort har det satt sig ordentligt och jag får en tydlig bild. En sorts summering och genomgång med mig själv. Först tränar jag tillsammans med hunden och sedan upplever jag träningen en gång till när jag skriver om den, analyserar, släpper och går vidare. Till nästa steg.