Förvandlingen
Vi kör varannan dag vinter här i slottet. Uppenbart. I morse vaknade vi till snöfall och en liten fin minusgrad. En tydlig kontrast mot gårdagens ”nästanvårväder” och sol. Allt blev vitt, vackert och rent igen. Men säg den glädje som varar för på eftermiddagen slog det över till strilande regn. Men dåligt väder är bara en inställning och inget annat så jag har kanat runt i blötsnön tillsammans med hundarna mer eller mindre hela dagen. Lilla Till födelsedag firades en dag i efterkant med sökträning tillsammans med Lad och slottsherren bland snötyngda grenar i en några år ung lövslyskog. Massor med snö i nacken, nöjda hundar och en och annan insmugen apporteringsövning senare gick vi hemåt igen. Jag kanade vidare med Mer och Min lite senare och försökte jaga steg i blötsnön för att få en lite bättre kurva i hälsoschemat. Steg som jag förövrigt tycker skulle räknas som minst dubbla när en kanar i blötsnö och är svettig på ryggen. De stegen borde rimligen vara värda så mycket mer men stegräknaren tar ingen hänsyn till blötsnö och en fleeceväst för mycket. Jämmer.
När man har många hundar blir det många vändor i terrängen. På eftermiddagen blev det mamma Vi och den gula valpens tur. Vi gick stillsamt och fint i slasket med luvan uppdragen som regnskydd. Sex dummy hade jag med också, för att placera ut några linjer till Lakrits och Min, annars var vår promenad ganska oengagerad från min sida och mer av skogsmullekaraktär. Mamma Vi fick hämta några korta markeringar medan Bästa tittade på också. Hon valde självmant att titta på och var oönskat spontanlydig i kasten. Var det kommer ifrån vet jag inte riktigt men det handlar nog mest om att hon inte vaknat i apporteringen än. För min del får hon väldigt gärna knallapportera i den här åldern. Hon rent av behöver det. Men det gjorde hon inte så jag inser att jag nog får jobba lite på det. På det spontana och riktigt lustfyllda. Elda på lite för jag vill att lågan ska brinna ordentligt innan jag ens tänker i banor av stadga och prydlighet. Vi hade det fint i alla fall. Hon är bara en valp, en fin valp med framtiden för sig och tids nog så. Som med svarta Min som började på ungefär samma sätt och nu ett par år senare genomgått en förvandling. Till det bättre. Mycket bättre. När jag innan mörkrets inbrott tog henne och Lakrits med för att jobba hem dirigeringar jag lagt ut gick hon som tåget på de dolda linjerna. Ingen retning, inga spår, inga skott och inga kända punkter, bara min startritual och kommandot för att få gå och det gjorde hon med besked. Rakt, starkt och tåligt hundrafemtiometer rätt ut i terrängen och rakt in i mål. Lyhörd när det behövdes och efterfrågades. En smått makalös förvandling har hon gått igenom det senaste året. Det har tagit tid förstås, tålamod och uthållighet och det är inte klart än men känslan när jag ser henne nu är obetalbar. Därför är jag också lugn när det gäller den gula valpen som tycks vara ganska lik svarta Min. Det kommer tänker jag, med tiden, och dessutom har jag ganska bra erfarenhet av den här typen av hundpersonlighet och känner mig trygg i det. Det är så mycket som blir så mycket enklare när man har facit erfarenheterna gett en. Det är det absolut bästa med att bli äldre tänker jag när jag analyserar lite till, att man har mer kunskap att ösa ur och större trygghet i det man gör. Allt löser sig liksom, det gör det alltid på ett eller annat sätt. Kanske inte riktigt så som man först tänkte men det ordnar sig ändå. Det har livet gett mig. Oavsett om det gäller tonåringar, hundträning, relationer eller hälsan. Keep cool. Det ordnar sig.
Den här texten skickade en fin vän till mig i morse och jag tycker att den passar bra. Den passar alltid bra. För mig.
”The most form of patience is persistence.
Patience implies waiting for things to improve on their own.
Persistence implies keeping your head down and continuing to work when things take longer than you expect”
– Jamesclear.com
