Fröken Hysteri
Det är lite vinter på besök igen. Lite vitt puder på marken och en förskräckligt isig halka nästan överallt. Det bekommer inte hundarna såklart och inte mig heller så mycket fast ändå mer än jag trott. För nu ikväll protesterar mina ben med nya plötsliga krämpor både här och där. Det är väl så det blir när man jobbar ute hela dagen och går med spända steg på det isiga utan att tänka på det. Högläge och varmt te tillsammans med en god natts sömn ska få benen samarbetsvilliga till imorgon igen tänker jag. På tal om sömn så sov vi bra i natt. Inga fiender ilade över täckena eller gömde sig under min kudde. Det var tyst, stilla och lugnt. Fällorna stod gillrade nedanför sängen ut i fall att men det verkar som den lilla grå vi tog igår också var den enda. Jubel!
Jag fick några små grå levererade ute i stället, i varierande skick. Ett par slank nog ner i hundmagarna med eftersom somliga hundar knep allt vad de kunde med sina små munnar över de funna bytena. Jag är inte den som är den den då och några döda uppblötta småmöss är inget jag ids konkurrera om. Tugga och svälj bara tänker jag medan jag skickar med en önskan och påminnelse om att om någon som av en händelse behöver spy upp en halvsmält mus så får de faktiskt gå ut först. Den somliga hunden tittar oskyldigt på mig medan hon försöker svälja bytet utan att öppna munnen. En annan i hundflocken har större projekt på gång, större ambitioner. Hon har grävt ett stort hål i den genomblöta marken och krafsar frenetiskt i gropen och jag ser plötsligt en fet sork ila iväg i det döda gräset. Hunden är så upptagen med grävandet att hon inte ens ser att den tänkta fångsten ger sig iväg. Jag avbryter hunden i gropen och samlar upp gänget intill mig och så går vi vidare. Glada svansar slår mot mitt ben och nyfikna nosar vädrar i luften efter spännande dofter. Men en hund går bakom och surar lite över att ha behövt lämna grävprojektet och en annan hulkar diskret då den uppblötta musen på väg ner mot magen gör sig påmind. Vilket hundliv tänker jag medan jag traskar in mossen och styr upp hundarna runt mina fötter. Det är så mycket dofter. Så många viljor. Och så många hundar. Jag tror på allvar att ordet nej är veckans mest använda ord för mig när vi varit ute. Det är ”nej” hit och ”nej” dit och jag känner hur ordet lämnar mina läppar i förebyggande syfte innan jag ens är medveten om det. Jag har blivit en riktig nejsägare. När jag tänker på det så är det nästan samma sak varje år vid den här tiden. De där sista veckorna innan ljuset vänder tillbaka och slottsherren hinner ut med några hundar när han kommer från jobbet. Hela långa mörka senhösten och vinter promenerar hundarna och jag själva under ljusa förmiddagstimmar. I början av mörkersäsongen går det bra. Jag är alert, konsekvent och positiv och hundarna är pigga och följsamma. Några månader senare har pendeln slagit över. Då är jag seg, ouppmärksam och negativ medan hundarna är ännu mer pigga men betydligt mindre följsamma. Vilket inte är konstigt alls eftersom jag tappar skärpan. Vi är liksom som en skolklass sista veckorna på vårtermin som hankar sig fram i väntan på ett välbehövligt och absolut nödvändigt sommarlov. Tack och lov får vi snart avlastning här med. De ljusa timmarna blir fler och allt behöver inte längre klämmas in mellan kvart över åtta och halv fyra. Jag längtar!
Jag tror lilla Till gör det med. Längtar. Efter egen träningstid tillsammans med mig. Jag är i och för sig inte säker på att hon förstår att det är just det hon längtar efter. Det är mer som en allmän oro i hennes lilla kropp. Rastlöshet. Energinivån ligger nästan ohälsosamt högt för stunden. Lilla fröken Hysteri. Så jag bestämde mig för några dagar sedan. Det är dags att bryta här. Hög tid nu och vi kan inte vänta på ljuset längre. En helt egen halvtimme varje dag behöver vi vara bara vi. Hon och jag. Där jag får vara odelat centrum i hennes liv och hon i mitt. Utan någon av de andra hundarna eller störande mobiltelefon ska vi hämta hem det som glidit ifrån oss under de mörka månadernas gemensamma promenader. Självklart har det vi gjort nu gett resultat direkt. På de egna rundorna möter jag en annan sida av Till, den jag vill möta och vet att hon har. Vi gör små övningar, tränar följsamhet i koppel utan en klumpig valp som trasslar in sig i linan, söker i lämpliga terrängavsnitt och gör apporteringsövningar helt ifred från retrievrars fixerade blickar. Och det är skönt. Tempot går ner hos både Till och mig och av det smått hysteriska syns ingenting. Varken hos henne eller mig.
