Full pull forward
Det är inte bråttom någonstans. Inte bråttom med unghundars träning. Inte bråttom att skicka på nummer två i en dubbelmarkering och inte bråttom dirigera vidare efter att man blåst stopp. Inte bråttom att meritera hunden. Inte bråttom alls. Någonstans. Ändå är det ett fasligt skyndande hela tiden. Mig själv inkluderad. Det är ju så mycket jag vill hinna. Så mycket jag vill göra. Och ett hundliv är alltför kort. Vårt med. Ett liv. Nu. Kan någon tala om för mig hur man bromsar?
En som inte bromsar är valpen. Jämmer. Det är ”full pull forward” och tidiga mornar. Fast idag sov hon till sex. Jag med. Nästan så jag behöver fira lite. Att jag sov länge och kanske kan klara att vara uppe längre än till tjugoett och trettio i kväll. Det är ju ändå lördag menar jag. Men valpen är hänsynslös. Hon bryr sig inte om veckodagar och helgvila. Hon bryr sig om MAT. För dagen är hon redan inne på sin andra morot efter frukosten. Jag måste få en hejd på det här. Funderar på om jag ska pröva att rubba hennes cirklar. Ge henne mat senare på kvällen. Så hon sover längre utan att svälta. Men då ställs jag in för ett annat bekymmer. Maten ska ut med, ur valpen. Mitt i natten. Hur man vänder sig har man rumpan bak. Att skaffa valp är dessutom ett frivilligt uppdrag. En ynnest inte alla förunnat. Så vem är jag att klaga tänker jag för säkert hundrade gången? Ingen alls tänker jag, ingen alls. Bråttom är det inte heller. Valpen kommer att växa till sig och sova längre. Jag kommer få tillbaka mina sovmorgnar som jag ändå väljer bort för att gå upp tidigt. Sovmorgnar jag inte ens visste att jag saknade.
Så slänger hon sig i den mjuka ullbädden med resterna av sista moroten. Lägger sitt söta huvud mot kanten och tittar kort på mig innan hon somnar igen. Kvar sitter jag klarvaken vid köksön med ett glas citronvatten. Var dag är en sällsamgåva och en skimrande möjlighet tänker jag och startar datorn för lite jobb. Utanför glider några bilar förbi på grusvägen i gryningen och jag kommer att tänka på att det faktiskt är första oktober idag. En hel hög förväntansfulla jägare och hundägare ska ut såklart. Premiär både för löshundsjakt och fasaner. Hundskallen lär ljuda över nejderna under dagen och på många håll kommer fasaner kraxande att stötas upp av ivriga spaniels och andra stötande hundar. Så många som har längtat. Äntligen är det dags. Fast för vår del får vi vänta några dagar till innan det drar igång. Sedan blir det full pull forward även för oss med flera jaktdagar i veckan. Med champagne till frukost inte att förglömma. Lyxlirare. Men jag oroar mig lite över bruna Mer. Tänkte att han skulle kunna vara med den här säsongen med. Nu vet jag inte riktigt. Han verkar trött och vill inte ta godbitarna jag bjuder honom. Fast när vi kör igång nästa vecka lär han garanterat inte vara trött oavsett för det trötta glöms i samma ögonblick han förstår att det är fältfågeljakt på schemat. Så det blir min uppgift att ha koll, läsa av hans signaler och bromsa i tid.
Jag knappar in mig på instagram. Möts av idel leende människor, otroliga naturvyer, trädgårdar, makalösa hundarbetan, bilder från fina jakter och vackra inredningsdetaljer. Jämmer. Blir avundsjuk. Jag vill också skriker barnet i mig. Den vuxna med. Men jag är för stolt för att erkänna det såklart. Säger myndigt att jag inte jämför mig med någon annan, vad någon annan gör eller med någon annans hundar. Såklart. Det är lögn. För självklart jämför jag. Men jag strävar mot att hålla det på en lagom nivå. Utan att missunna. Och lyckas ganska bra tycker jag.
”Människan är ett flockdjur. Vi vill vara en del av en flock, tillhöra en grupp. Som barn och unga söker vi efter en identitet. En del av den handlar om tillhörighet, att få vara del av en familj, vänkrets, organisation eller ett land. I vår strävan efter att tillhöra en grupp formar vi oss efter varandra. Vi finner tillhörighet genom att till exempel dela samma åsikter, bära likadana kläder och uttrycka oss på samma sätt. Att gå emot gruppbeteendet skapar stark oro hos människan eftersom vi då riskerar att bli uteslutna ur gruppen. Att bli utfryst eller utesluten ur gruppen är en av människans största rädslor. Rädslan för att bli övergiven av sin flock är nedärvd och något vi burit med oss sedan tidernas begynnelse. Den har haft ett stort överlevnadsvärde då en ensam människa var ett enkelt byte.” – hämtat från Franzenpsykologi
