Fyll min själ, fyll den till gränsen

Eller rättare sagt: fyll min flock, fyll den till gränsen. Och nu är det gjort. Flocken är fulltalig och lite till. Så kan det gå. Det senaste tillskottet verkar redan efter ett dygn ha acklimatiserat sig bra i sitt nya hem. I all sin litenhet skred hon in i slottet den nya lilla valpprinsessan och tog åtminstone fröken Vi med storm. Hon älskar verkligen valpar. Fröken Vi alltså. På ett sådant där innerligt moderligt sett med en ängels tålamod och förståelse. När hon fick träffa den lilla genom grinden i går kväll var hon mycket tydlig med att hon ville in till valpen med en gång. Så blev det med och efter bara några minuter var de bästa vänner. Jag ser inte alltid precis vad hon gör, Vi, vilka signaler hon sänder ut eller vad hon säger men helt uppenbart förmedlar hon massa saker bara genom sin lugna uppenbarelse och svajande svans. Egentligen är hon inte ens en lugn hund, inte alls, men i det här sammanhanget är hon det.

Det är så mycket i en hund tänker jag, så många egenskaper och så många områden de ska bemästra. Fröken Vi är en väldigt komplett hund och bra på mycket men hennes sociala kompentens när det gäller valpar överträffar det mesta. Hela dagen idag har de hängt tillsammans valpen och Vi. Förutom när Vi var med mig ute på en träningsrunda. Lilla valpen ligger nära utan att vara besvärlig, kryper tätt intill Vis varma mage eller rygg. Är den runda ullbädden ledig tar Vi den direkt och valpen lägger sig uppe på. Ligger redan valpen i bädden lägger sig Vi på golvet intill med huvudet över kanten. Det är så ömsint och sött i mitt mänskliga kännande så jag blir varm och rörd.

Jag önskar Vi en alldeles egen kull valpar. Arbetsnarkoman som hon är tror jag ändå att hon skulle älska mammarollen och bli den bästa av alla ömsinta uppfostrare. Nu när hon är bra från sitt ryggonda hoppas jag att det ska kunna bli verklighet. Håller tummarna stenhårt och ber till högre makter även om jag begriper att de har betydligt viktigare saker att ta tag i. Kanske, kanske ändå.

Lilla Till höll på att krypa ur skinnet av glädje när hon fick träffa valpen på köksgolvet. Med tindrande ögon fyllde hon munnen med så många valpleksaker det gick och jazzade fram på golvet framför valpen. Lilla Bra förstod förstås direkt att den unga cockern innehöll allt vad man kan önska hos lekkamrat. Och lite till. Jag fick sätta stopp och hejda framfarten för att inte riskera att det som fortfarande är helt i slottet skulle raseras och valpen bli tacklad till oigenkännlighet. Några veckor till så valpen hinner växa till sig lite sedan kommer de garanterat ha väldigt mycket roligt tillsammans. Dock var det tydligt redan nu att Till inte tänker dela med sig av leksakerna. Inte en chans. Någonsin.

Övriga flocken då? Jo då, de tar det med jämnmod med en ny valp i slottet. De har vanan inne om man säger så, ungefär som slottsherren och jag, och uppståndelsen blir inte längre så stor. Flera av dem har inte ens brytt sig om att hälsa på den lilla prinsessvalpen än. Totalt ointresserade vad det verkar som men jag vet att de mjuknar efter några dagar. Förutom Lakrits som inte brukar se valparna före de är sådär fyra, fem månader gamla och grundligt hunsade av cockerdrottningen och hanterbara.