Glad som en lärka

Det är verkligen vår i luften. Det känns direkt när jag öppnar dörren och möts av doften från jord och mark som varit gömd under snö ett tag. På dagens första promenad i gryningen hörde vi lärkan och våren är ett faktum. Vilken känsla!

Vi har en gäst i slotten nu, fröken Vis systerson bor här några dagar medan matte får fixat sitt knä. Det är kul med gäster men lite pyssligt som det alltid blir när det ruckas lite på de hårt invanda rutinerna. Men mest är det väldigt nyttigt. Både för gästen och vår egen flock, och förmodligen för mig med som får tänka om lite och inte ta allt det vanliga helt för givet.

Gästen smälte snabbt in i sammanhanget och flocken och verkar tycka det är okej att hänga här med oss. Flocken tog emot honom väl. Några med öppna armar och en sprudlande inställning(läs unghunden och pocketcockern) medan en del andra hade en lite mer återhållsam inställning. När vi gick upp i morse och slottsherren åkt till jobbet tittade Lyra på mig så där bestämt som bara hon kan göra, vred på huvudet och sneglade på gästen (hade hon haft armar och händer är jag övertygad om att hon hade pekat med)  –”Hallå den här har blivit kvarglömd”– var hennes tydliga budskap. Ungefär som om slottsherren glömt kaffemuggen när han gav sig av. 

Gästen fick följa med på retrievrarnas morgonpromenad. Det kändes lämpligast så. Vi hade en fin runda i den vårlika morgonen och hundarna släppte loss ordentligt. Han är fin i sina signaler den unga gästen och uppfattade ganska omgående vilka hundar som var lämpliga att leka med, vilken man kan tackla och vilka man gör bäst i att uppföra sig inför. Den svarta unghunden har i och med honom mött en lekkamrat på ungefär samma burdusa nivå. Lite häpet fick hon backa lite i leken då hon mötte ett större motstånd än vad hon är van vid och i det är sammanhanget framstod den burdusa svarta unghunden mer änglalik är någonsin tidigare. Allting är relativt tänkte jag och samlade ihop flocken runt fötterna för att passera över grusvägen. Hemma igen släppte jag in den nu mycket leriga retrieverflocken och fördelade dem i olika rum för dagens vila innan jag tog cockrarna för deras runda. En timme senare luktade det fukt och jord av åtta smutsiga hundar i slottet. Leran kom inte helt oväntat tillbaka med snösmältningen och våren och just nu är det inte roligt alls med geggan. De nya planerna för en mer genomtänkt groventre känns plötsligt väldigt angelägna. Det är hög tid att sätta dem i verket.