Go som gull
Nu är det fredagsmys i slottet. Som sig bör en kväll i slutet av veckan. Hundarna tuggar på oxknotor och vi vilar oss i kölvattnet efter ännu en löpperiod och oron som följt i väntan på svar efter ett läkarbesök för en tid sedan. Det damp ber i brevlådan i dag med ett bra besked och en skön lättnad omfamnade oss. Det nya året har annars kommit som en tuff start med sjuka närstående och en påminnelse om livets ändlighet med allt vad det innebär. Ingenting ska man ta för givet och varje dag man får bör tas tillvara med omtanke och kärlek. Så dagens besked kändes smått förlösande mitt i skiten.
Dessutom fick vi glada besked från Skk, fina labradortjejen My, Lakrits systerdotter som vi samäger med vår goda vän Tina visade sig ha utmärkta höft och armbågsleder. Värt en skål i sig bara det. För det är verkligen lite av ett lotteri det där med hundars ledstatus och om de håller måttet. Nu ser vi framtiden an med tillförsikt, hopp och mod och tar en dag i taget. Med glädje så långt det bara är möjligt. Och drömmen om en labradorkull eller två på Kopparhult kan nu leva kvar ett tag till.
Såklart man får en egen and efter avklarad röntgenundersökning.
Vinter-OS pågår nu och även om jag inte är överdrivet sportintresserad alls så är i alla fall vintersporterna de som intresserar mig mest. Särskilt längdåkning och skidskytte. Så radion står på om dagarna och en och annan sportsändning och medaljstrid har jag snappat upp trots min egentliga frånvaro. Idag i bilen på väg att hämta hundmat, handla lite och äta en god lunch tillsammans med slottsherren hörde vi en kort intervju med någon av de norska skidtjejerna(tror jag) som tagit en bronsmedalj och var märkbart nöjd och glad. Medaljen är ”go som gull” fast den är av brons sa hon, efter omständigheterna så var bronset en seger i sig. Och jag tänker att det var så riktigt sagt och att det många gånger kan vara så. Själv har jag vid några tillfällen startat på jaktprov och åkt därifrån med ett andra pris men med en seger i hjärta och sinne. (det har hänt att jag åkt från prov med andra pris och varit väldigt missnöjd med) . ”Är du inte gruvligt besviken?” har några undrat. För vem vill liksom bli ”the second best”? Men jag har inte det för just de gångerna har samarbetet och ”du & jag” känslan mellan hunden och mig överskuggat allt annat. Kanske är jag ingen riktig tävlingsmänniska när jag kan vara glad över en tvåa? Eller så är det precis det jag är. För segern ligger inte i prisvalören utan i det jag och hunden uppnår tillsammans. Och när och om jag står överst på pallen någon mer gång så vill jag göra det med just den känslan och ingen annan. Känslan av att ha uträttat något tillsammans med min hund som vi både ville och klarade av. Tillsammans. Det ser såklart bättre ut med ett första pris ”på pappret” men i hjärtat gör det detsamma om bara ”flowet” funnits med oss.
Det finns massa fler tillfällen när medaljen är ”go som gull” inte att förglömma. Som när valpen kommer på att det mysigaste som finns är att springa i full fart med bollen tillbaka och kastar sig upp i mattes famn efter att tidigare helst sprungit åt andra hållet och gömt sig under soffan med bytet. Eller när den magsjuka unghunden slutar bajsa ner sig efter en veckas diarré och äter med god aptit utan att må dåligt igen. Eller när den skadskjutna fasanen man trodde var omöjligen att finna plötsligt återfinns och lämnas i hand av en gul svansviftande, lerprickig labrador som verkligen kämpat. Eller bara det vanliga vardagliga när man lyckas få en bångstyrig tonårshund att sluta dra i kopplet på promenaderna. Det finns så många stunder, så många medaljer och så mycket att få guldkänsla av på olika nivåer. Lyckan vilar i de små ögonblicken och i förmågan att se dem. Glöm inte det.
