Gud fader som himmelen bor kanske vill ha det så..

Ibland kan man undra. Var dagarna tar vägen. Hur fort en sommar kan gå. Jag väntar fortfarande på semestern och lata dagar vid en skogsjöstrand men smått överrumplad inser jag att den redan är förbi. Semestern, inte sommaren riktigt än. Som tur är.

Pocketcockern har åkt hem igen. Vi tackar för lånet av den okomplicerade och charmiga minihunden. Hon var mån om att inte bli ”kvarglömd” en gång till och var först av alla till bilen när det var dags att åka. Borta bra men hemma bäst tänkte hon nog. Knappt tid att säga hejdå ens. Fast det känns helt okej förstås, jag är glad över att hon funnit sig så väl tillrätt i sitt nya liv. Fast lilla Till var nog lite besviken att Rota åkte, hon tittade länge efter bilen när den försvann längs grusvägen. De två småcockrarna har verkligen haft kul tillsammans om dagarna.

Vår egen bil är packad igen. Det bär snart iväg mot Dalslandsskogarna på ännu en tripp med bilen full av hundar. De två yngsta labradorerna ska pröva lyckan på jaktprov. Eller rättare sagt ska deras jaktliga egenskaper prövas. För det är det som testas prov. I viss kombination med träningen de fått för ändamålet. Vi är en smula spända och förväntansfulla. Precis som sig bör inför en provstart. Med unga hundar är det extra spännande att komma ut på start för allt är nytt och oprövat och man vet inte i förväg riktigt hur de kommer att hantera situationen. Det blir som det blir. Och världen kommer inte vara särskilt förändrar efteråt oavsett resultatet på provet. Inte hundarna heller för den delen och troligtvis inte vi själva heller. Kul att komma ut ska det blir hur som helst. Nu kör vi!

”Vem bryr sig om hur nätterna far?
Jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår”

En del av texten ur Cornelis ”Somliga går med trasiga skor”, för jag tycker särskilt mycket om just den delen.