Hard work pays off
Äntligen. Morgonen. Den är perfekt. Himlen är klarblå och morgonen sval. Solen sträcker sin varma strålar övre delar av ärtåkern och en vacker dag utlovas. Jag vågar knappt tro det. Ska jag verkligen slippa regnjackan? Svältfödd på sol lägger jag mig platt inför julimorgonen. Tar in den och njuter. Valpen tycks inte märka skillnaden i vädret, han är lika glad som alltid. Men han märker garanterat skillnaden i mig, förundras förmodligen övre mitt lättsamma sinne och leken jag bjuder in till redan tidigt på morgonen. Tänka vad lite solsken och uppehåll kan göra ändå.
Det känns fantastiskt skönt att kunna få jobb i uppehåll hela dagen med. Jag ser verkligen fram emot det. Men jag vet. Det är bara väder. Inget stort att yvas över egentligen. Men det gör arbetsdagen lättare och mig gladare. Det är dag två av den här veckans första sommarläger och vi ska träna vidare med inriktning mot start på mock trial. En grupp fördelad jämnt över raserna innehållande två labradorer, två golden och två flattar med stor geografisk spridning på deltagarna, från Skåne till Uppland och allt där emellan och jag får träffa människor jag inte träffar så ofta. För några av deltagarna är det nytt och oprövat med mocktrial medan andra har hållit på längre. Ett stycke mark med växlande terräng där gräset vuxit sig tätt ger oss utmanande och kluriga övningar och prövar både hundar och förare. Hur blåser det, var är fällorna, när ska hunden stöttas och när ska den få jobba fritt? Det är mycket att tänka på och snabba beslut som ska fattas. Och väldigt roligt. Ett är säkert, för att veta vad som ska göras och när måste man pröva. Utsätta sig för situationen, släppa kontrollbehovet och testa. Påminna sig om: ”det blir inte fel, det blir bara annorlunda”. Hundar är tålmodiga och förlåtande och vi kan inte alltid ha både hängslen och livrem när vi tränar. I det här fallet är det ingen fara alls heller, inget allvarligt och livsavgörande. Dummiesarna är så döda något kan bli och det är således ingen brådska med att få in dem. Det är inte skarpt läge. Inte än. Ju mer vi tränar och övar på att föra våra hundar desto mer förberedda är vi sedan när vi hamnar det skarpa läget och chansen att vi klarar att tänka snabbt och agera rätt när nervositeten slår till blir betydligt mycket större. Hard work pays off helt enkelt.
Pal, min fyra månadersvalp fortsätter äta och växa. jag gillar honom verkligen. Han går inte att motstå. Han må se tokig ut med sin galna öron och lätt skelande blick men han verkar absolut ha något extra på insidan. Det är något särskilt med sättet han jobbar på även om jag såklart inte sett mycket av det ännu med tanke på att han bara är en liten valp och det går såklart inte att dra några slutsatser av det lilla. Men ändå. Sättet han tar sig an vittringen, viljan och engagemanget han har för att finna tennisbollen jag kastat ut. Intensiteten i letandet, den låga kroppshållning och den nästan hysteriskt viftande svansen. Jag är förlorad. Hänförd. Älskar det jag ser och ler med hela ansiktet när han letar efter bollen. Jag ska göra mitt allra bästa för att utveckla talangen han uppenbarligen besitter. Så glad för den här valpen.
