Helhet före perfektion
Världens bästa valpvakt roar den lilla medan jag äter frukost och försöker inleda dagen lite lugnare än vad valpen önskar. Full rulle från start är det som gäller enligt baby Till, hon har mycket att ta igen efter att ha sovit bort en hel natt igen. Fröken Vi tar henne och morgonen med ro, lite mer ”slowstarted” hon med men ändå öppen för bus och lek. På hennes nivå. Inga vilda lekar utan väl anpassade lugna inomhusbrottningsmatcher. Hon är förståndig den hunden. Riktigt lugn blir inte frukosten ändå eftersom baby Till måste både kissa och bajsa en gång till och att öppna dörrar och släppa ut valpen gör inte fröken Vi. Där går gränsen.
Fröken Vi har en förkärlek till små hundbäddar. Lyckligt rullar hon i hop sig i den minsta bädden som står att finna. Baby Tills lilla valpbädd i plysch, alldeles lagom för en cockervalp men definitivt för liten för en golden i utmärkt storlek. Det gör inget för Vi. Baby Till däremot blir lite förtvivlad för hon vet inte var hon ska ligga när bädden är full. Hon kikar på mig med sina än så länge gröna ögon (undrar om de kommer att mörkna?) och piper lite innan hon lägger sig på frottehandduken en bit bort. Hon har fått mer fräknar med den söta valpen. Och bruna prickar på magen och resten av kroppen. Kan hända blir hon helt brunprickig till slut?
Under Vi finns valpens bädd…
När jag gick en skogspromenad med fröken Vi och den svarta unghunden igår hade jag en dummydisc nedstoppad i fickan. Tanken var att göra några närsöksövningar längs vägen. Det är rätt svårt att få till det just nu faktiskt. Marken är frusen och det finns inte mycket inbjudande undervegetation att gömma i. Så jag lät det bero. Promenerade och njöt av morgonen och vårsolen. Plötsligt dök det upp ändå, det utmärkta tillfället för lite letande. I kanten på en ung hyggesskog hade solen tinat bort snön och visset gräs täckte marken tillsammans med lite snår. Snabbt som ögat kastade jag in dummydiscen och ropade på hundarna. Jag lyckades överraska dem några gånger till genom att smyga ut discen när de inte såg och vi fick några bra repetitioner och letandet blev riktigt roligt. Hundarna var ovanligt lättlurade faktiskt, det brukar inte var så lätt att gömma apporter inför deras vaksamma ögon. Troligen väntade de sig ingen träning alls just då, så där i slutet av promenaden. Det säger en del om vilka vanor jag har tänker jag och att jag behöver blir bättre på att inte vara så förutsägningsbar.
På eftermiddagen blev det kurser och det var mörkt innan jag var klar för dagen. Bruna Mer jobbade med mig på ”följsamhet bakom spaniel” träningen. Han är en fin arbetskamrat, inne p sitt nionde år nu och vi känner varandra så där väl att jobbet bara låter sig göras smidigt och lätt. Det går väl inte precis att säga tt vi vet vad den andre tänker med det är inte så långt därifrån. Han uppskattar att få vara med och säker snällt och energiskt trots att apporteringstillfällena överlåts till retrievrarna. Med åldern har blivit slarvig med stoppsignalen, han stannar fint men kommer sedan in till mig. Det är väl mest jag som blivit slarvig förstås, som låtit det ske. Men när vi inte längre startar på prov har jag inte brytt mig om det, för så länge han kommer till mig och inte springer efter viltet spelar det inte direkt någon roll att stoppsignalen blivit mer av en inkallningssignal. Det är mycket med det jordiska. och det jaktliga. Skott stannar han däremot fortfarande bra i, stoppar snabbt och stadig och blir kvar på platsen. Jag är nöjd och har inga problem med att kompromissa lite med min äldre kamrat. Helhet före perfektion så att säga.
